– Jer 28:1-17 Ps 119:29,43,79-80,95,102 Matt 14:22-36 –

Två profeter står emot varandra. Den ene, Hananja, för­kunnar ett mera lättsmält budskap. Den babyloniska fångenskapen skall snart vara över. Jeremia förkunnar en längre och svårare bot­göring.

Det avgörande var om de talade sanning eller lögn. Om de var sända av Herren eller självutnämnda.

När Jeremia fått sitt uppdrag förnyat säger han san­ningen. Ha­nan­ja för­svinner från scenen, som lögnprofeter gör – förr eller se­nare.

De sanna profeterna är inte bara allvarliga, de är också de enda som ger hopp. De föregriper honom som säger till de för­skräc­kta lärjungar­na i båten: ”Lugn, det är jag. Var inte rädda”.

Hela lärjungens liv utspelar sig mellan Jesu ord, ”Lugn, det är jag”, och vår reak­tion på det vi har hört.

Både i trosstarka ögonblick när vi bejakar att Jesus är den han säger sig vara och, som Petrus, gärna vill ”gå på vattnet”. Och sedan varje dag, inte minst när det blåser stark motvind och rädslan tar över.

Petrus började sjunka. Han upphör att se mot den som kallat honom. Je­sus sä­ger: ”Du trossvage. Varför tvivlade du?” Petrus glömmer vad han nyss hade hört Jesus säga. ”Lugn, det är jag!”

Redan psalmisten låter Herren säga: ”Var stilla och be­sin­na att jag är Gud!”

Lärjungen blir som den sjunkande Petrus när rädslor, bekymmer och ”motvind” har berövat henne trons lugn. Tvivel sipprar in och hotar själ­va tron.

Vägen tillbaka till tro är densamma. Pet­rus ropar: ”Herre, hjälp mig!” Men han påminns också om vad han har hört: ”Lugn, det är jag!”

Då hör vi också varningen att inte utsätta tron för risker som ger näring åt tvivlet: ”Du trossvage, varför tvivlade du?”

Tron är en gåva som ges åt den som blir stilla och lyssnar. ”Jesus sträck­te genast ut handen och grep tag i ho­nom.”