– Jer 14:17-22 Ps 79:8-9,11,13  Matt 13:36-43-

Den omedelbara orsaken till profeten Jeremias klagan är torka och missväxt. ”Kommer jag in i staden, så möts jag där av hung­erns plågor.”

Men profeten ser djupare. Han ser ett sam­band mel­­lan den yttre nöden och fol­kets avfall från Gud. Avguden Baal som de tillbad, regnguden, förmådde inte ge regn.  

Profeten vet att folket har vänt sig bort från sina fäders Gud och det förbund han slöt med dem. Folket vill in­te se att de öser ur usla brunnar. En bild för kyrkan i Väs­ter­landet med Sve­­rige i tä­ten?

I förklaringen till evangeliets liknelse anger Jesus orsaken till ska­dan: ”alla som förle­der människorna och bryter mot lagen”.

Ändå varnar liknelsen för att gripa in för tidigt och riskera att ock­så rensa bort vetet. Ogräset var av ett slag som i början inte var lätt att skilja från vete.

Därför måste kyrkan undervisa klart och entydigt. Oklar under­vis­ning berövar de troende det ljus de behöver och har rätt till.  

Ändå behöver de troende gåvan att skilja mellan andarna, förmå­ga att upp­­­täcka de ”fåfängliga avgudar” som enligt profeten till slut är kraftlösa.

”Vi längtar efter frid, men inget gott kommer.” ”Varför mår vi så då­ligt, när vi har det så bra?” frågar redan en sekulär forskare.

Kyrkan vet att det finns en väg till ”det goda”. Fred förut­sätter rättvisa. Något liknande gäller för den enskilde. Vägen till frid är att bevara hjärtat rent.

De monastiska fädernas vägled­ning är allt nödvändigare. De visar vägen till det renade hjärta som ser klart.