– 2 Tim 2:8-15 Ps 25:4b-5b,8-10,14 Mark 12:28b-34 –

”Inget finns som undandrar sig din försyn” påminns vi om i vec­kans kollektbön. Det utesluter inte att sådant som ”skadar oss” måste ”röjas ur vägen” och att vi behöver ”allt som leder fram” till målet.

En av de skriftlärda frågar efter det vik­ti­gaste budet. Han får svar av Jesus, det dubbla kärleksbu­det, och bekräftar i sin tur vad Je­sus sagt. Den skriftlärde får hö­ra: ”Du har inte långt till Guds ri­ke”.

Paulus beskriver vad som händer på den vägen. Men först sam­man­fattar han hur försynen har fått ett ”ansikte” – ”Jesus Kristus, ättling till David, har uppstått från de döda”.

Det är för denna tros skull som han har fängslats. Men Paulus ger inte intryck av en som hamnat utanför Guds försyn. Guds för­syn kan inte göras om intet.  

Den eliminerar inte människans frihet. ”Förne­kar vi honom, skall han också förneka oss.” Han talar om att ”be­stå provet”.

Men kampen är annorlunda. Den består i att ingenting före­dra fram­för kärleken till Kristus. Då händer något. Jesu liv skymtar fram i lärjungens liv: ”Har vi dött med honom skall vi ock­­­så le­va med honom”. ”Härdar vi ut, skall vi också härska med honom.”

Människan förblir fri och i stånd att avfalla. Ändå är det inte vilken kamp som helst. Jesus är mera än ett föredöme. ”Är vi trolösa, för­blir han ändå trogen, för han kan inte förneka sig själv.”

Det påminner om att han själv kämpar i oss och för oss – inte minst när han tycks frånvarande.

Psalmisten antyder att kampen gör oss till vänner och ”förtrogna” med Herren själv. ”De som fruktar Herren blir hans förtrogna, han inviger dem i sitt förbund.”

Guds försyn är fullbordad i det nya och eviga förbundet. Han i oss, vi i honom. Vi firar det i den heliga eukaristin. – ”Inget finns som undandrar sig din försyn.”