– 2 Tim 1:1-3,6-12 Ps 123:1-2 Mark 12:18-27 –

Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De var varken de för­sta eller de sista mar­­tyrerna i Afrika.

De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka pri­sades av Augustinus och Chry­sostomos. På­ven Paulus VI förundra­des över detta när han helgonförkla­ra­de de ugandiska martyrerna år 1964.

I vår tid utö­kas skaran afrikan­ska martyrer varje dag, inte minst i Centralaf­rika. Det är lätt att bortse från dessa martyrer. Deras bis­kopar vädjar om både humanitärt och andligt stöd för sina län­der, men tackar nej till den materialistiska ideologi som västerlan­det ”villkorar” sitt stöd med. Några kallar det en ny kolonialism.

Medan västerlandet kvävs av andlig död växer kyrkan i Afrika. Mar­tyrernas blod är kyrkans bästa utsäde.  

”Skäms inte för vittnesbördet om vår Herre”, säger aposteln Pau­lus. ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kär­lekens och självbesinningens.”

Aposteln uppmanar Timotheos att blåsa liv i den nådegåva han fick genom apostelns handpåläggning. Je­sus Kristus har ”ut­plå­nat döden och dra­­­git liv och oförgänglig­het fram i ljuset”.

Martyrerna vittnar om ett liv som sträcker sig över och förenar tidevarv och kontinenter. Det livet renar och helgar livet på jor­den, samtidigt som det föregriper det eviga livet.  

Martyrerna vittnar om att ”Gud inte är en gud för döda utan för levande”.