Apg 6:1-7 Ps 33:1-2,4-5,18-19 1 Pet 2:4-9  Joh 14:1-12

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus

Dagens andra läs­ning ur Första Petrusbrevet är fylld av målande och drastiska bilder: hörn­­sten och husbygge, präster som frambär offer, ett heligt folk som förs ut ur mörkret in i ljuset. Under påsktiden hör vi de avslutande ver­serna varje dag i vespern. Bilderna är häm­­­tade från Gamla Testamentet. Tilltalet ”ni” betyder att de gammaltestamentli­ga bilder­na tillämpas på de kristna. Det är de som är utvalda, stenar i bygget, präster, det heliga folket.

    När vi hör att någon kallar sig ”utvald” blir vi med goda skäl skeptiska. Är inte den egna viljan avgörande? Förvisso. Ändå kallas de troende ”utvalda”. Petrus bygger på att Israel var utvalt av Gud. Inte för att Is­raels folk var större och märk­värdigare än andra folk, inte för att Gud inte brydde sig om andra folk, men så var hans plan. För att rädda de många folken börjar han med att utvälja ett folk och gör det till sitt folk. Det betyder att Israel aldrig kan förhäva sig. Deras plats i Guds plan är inte deras för­tjänst, utan en gåva. Gud tar det första steget till förbundet.

    Detta tillämpar nu Petrus på de nygrundade församlingarna i Mindre Asien, och på oss som hör till samma kyrka och lyssnar till samma budskap. Vi är visserligen här för att vi har valt det, men före och invävt i människans val finns Guds val och utkorelse. När männi­skans vilja är svag står Guds vilja och utkorelse fast.

    Det är samma budskap när Petrus talar om hörnstenen i det bygge där de troende info­gas som stenar. Först har han talat om ”den levande stenen”, den uppståndne Kristus. Pet­rus säger att stenen rata­des av människor men var ”ut­vald” av Gud. Här är han hörn­stenen, den sten som är startpunkten och grunden för hela husbygget. Eftersom det är en ”le­­v­ande” sten kan de som ”kommer till ho­nom” själva bli ”levande stenar i ett andligt husbygge”. Vi känner igen det från invigningen av en ny kyrka. Den konkreta byggnaden, byggd av stenar och annat material, ses som en bild för försam­lingen.

    Petrus hämtar stöd för sina ord hos profeten Jesaja: ”Se, i Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam”. Det ger honom anled­ning att var­na dem som inte tror och lyder. De liknar dem som ratade hörnstenen och för vilka hörn­ste­nen blir en stötesten. Han säger att det var ”förutbestämt för dem”. Uttrycket får inte förstås som att Gud bestämmer någon att gå under. Att han vet om det i förväg är en annan sak. ”De stöter emot för att de (avvisar och) inte lyder ordet”.

    Men dessförinnan har han också använt en annan bild för de troende. Han kallar dem präster, ja ”ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vara Jesus Kristus”. I gamla Förbundet var prästerna ”utvalda” genom att tillhöra Levi stam, den av Israels söner som skulle ansvara för offren i templet. Petrus gör nu alla krist­na till ”leviter”. Alla troende får uppdraget att frambära offer. Han syftar alltså inte på det särskilda prästämbete som Kristus instiftade i sin Kyrka. Detta apostoliska äm­bete kan visserligen också ses i ljuset av det levitiska prästadömet, men här syftar Pet­rus på det som kallas ”alla troendes prästadöme”.

    Vad är det för offer som de skall bära fram? – Lovsångens och förbönens offer. Lydna­dens och tålamodets offer. Trohetens och frimodighetens offer. Trons, hoppets och kärle­kens offer i tusen varianter. Paulus sammanfattar det när han uppmanar de troende att frambära ”sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud”. Hela vårt liv som människor är tänkt att frambäras som offer. Det är detta som gör de troende till Kristi efter­följare. De följer honom som frambar och offrade sitt liv på korset. Hans bön i Getsemane blir också de kristnas bön: ”Ske din vilja, inte min”.  

    Det som är omöjligt i egen kraft blir möjligt genom Kristus och hans nåd. ”Ni kan”, säger Petrus, ”frambära offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus”. Detta är de kristnas liv. Det är därför de firar eukaristi. De frambär sina liv och förenar dem med Kris­ti offer på altaret. Det sker som eukaristi, det betyder tacksägelse. Det är samtidigt männi­skans be­frielse. Hela det mänskliga livet blir en förkunnelse av hans befriande storverk.

    Det sker gemensamt, i det husbygge där den enskilde infogats som en levande sten. Därför blir de avslutande verserna en hisnande bild för Kyrkans kallelse och uppdrag: ”Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mör­k­ret till sitt underbara ljus”.

    Vi kan tillägga också nästa vers i Petri brev: ”Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk”. Orden var först skrivna till några unga församlingar i Mindre Asien. De är också rik­tade till oss. Oberoende av storlek och styrka. De kristnas och den kristna kyrkans bygge är inte grundat på den egna kraften utan på hörnstenen. Det är han som har utvalt dem till sina präs­ter och medarbetare. Pet­rus fortsätter: ”Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet”. De misströstar aldrig om Guds barmhärtighet, säger Benedictus. Det offer som Gud vän­tar av sina lärjungar och sin Kyrka är i grunden en gåva. Det offer som efterfrågas är ing­enting annat än det han är, gör och ger.

    ”Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus”.

    Amen.