Att umgås med döden
ATT UMGÅS MED DÖDEN — FÖR LIVETS SKULL
Reträttföredrag 1997
Inledning
Vissa tider av året och vissa perioder i kyrkoåret riktar blicken mot de yttersta tingen. Naturens avklädda nakenhet under senhösten talar samma språk som kyrkans liturgi under slutet av kyrkoåret. Den kvardröjande vintern under februari-mars med längtan efter vår och nyskapelse utgör en naturens egen bakgrundsfond för fastetiden och dess förberedelse till påsk och pingst. I båda fallen riktar kyrkan blicken mot de yttersta tingen, mot döden, uppståndelsen, domen och det eviga livet, ett tämligen undanträngt ämne i det moderna medvetandet. Vad som ligger på andra sidan döden är onåbart för våra sinnen och den mänskliga erfarenheten. Vi är hänvisade till vad den uppenbarade tron säger, sammanfattat i trosbekännelsen: ”Vi tror… att Kristus skall igenkomma i härlighet … för att döma levande och döda. Vi förväntar… de dödas uppståndelse och den kommande världens liv”. Men en realitet kommer vi inte undan – döden. Vi påminns därom vid fastetidens början: ”Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli”. På en gång ofrånkomlig, gäckar döden samtidigt varje undersökning och analys. ”Det är inför döden som gåtan i människans villkor blir som störst”, säger fäderna på Andra Vatikankonciliet. Samtidigt som döden undandrar sig varje empirisk analys, är vårt umgänge med den en mätare på vår livshållning och vår tro. Och omvänt: vår tro avgör hur vi umgås med döden. Här tror jag vi har låtit oss berövas den välsignelse ett riktigt umgänge med döden kan ge oss. Därav ämnet: att umgås med döden – för livets skull.
1. Hur vi idag umgås med döden
a. Förträngning av döden
Det första kännetecknet på hur man idag umgås med döden är att man förtränger den och försöker leva som om den inte fanns. Visserligen finns det inslag som tycks jäva detta påstående. Media rapporterar ingående och drastiskt om döden genom olycksfall, katastrofer, krig och våldsdåd, men det når oss på ett artificiellt, ”objektiverat” plan, det berör som regel inte vårt eget dagliga liv. Det finns en nyfikenhet kring s.k. ”nära-döden-upplevelser”, men också det är marginella inslag i det dagliga livet. Ungdomskulturen rymmer våldsamma inslag, en slags lek med döden, ibland ren dödskult, men detta är undantag som snarast bekräftar huvudintrycket.
De flesta människor dör på sjukhus, i ett avskilt rum, vårdade av människor som man annars inte umgås med. Döendet har lyfts ut ur vår vardagsmiljö. Det har privatiserats och angår bara de allra närmaste. I värsta fall är inte ens de närmaste närvarande. Också jordfästningen har privatiserats. Allt oftare står det i begravningsannonserna att jordfästningen har ägt rum i stillhet. En begravningsentreprenör klagade nyligen i ett radioprogram över svårigheten att finna en tid för jordfästningen som passade de sörjande. Inte ens de närmaste var beredda till någon uppoffring för att deltaga. Den fyllda almanackan tillät inte att döden störde de många projekten. I en mellansvensk stad begärde nyligen invånarna i en stadsdel, belägen utefter vägen till begravningsplatsen, att en ny väg skulle dras så att likbilen inte behövde passera förbi deras område.
Det yttre skeendet har påverkat den sociala och mentala hållningen kring döden. Vi har allt svårare att tala om döden. Det uppstår lätt förlägenhet och tafatthet när döden gör sig påmind. Orden har ersatts av gester. I USA sker ibland en slags förträngning av döden också när det gäller den döda kroppen, som sminkas och riggas upp i favoritlänstolen för att ge ett så levande intryck som möjligt. Döden gömd bakom smink.
Denna förträngning har ägt rum i vår egen tid, under de senaste generationerna. Idag har en 40-åring mindre erfarenhet av döden än en 14-åring för två generationer sedan. En jordfästning för 30 år sedan i det svenska bondesamhället kunde fortfarande vara en angelägenhet för hela byn och tre generationer. Gammelfar låg på sitt yttersta och dog i sin egen säng, omgiven av sina närmaste, och lades i sin kista, som förblev i huset till dagen för begravningen. Alla begravningsgästerna samlades i huset för att ”sjunga ut” den döde med en s.k. ”färdepsalm”. Vid de gårdar som begravningsföljet passerade på vägen till kyrkan hade man strött ut finklippt granris framför infarten och efter jordfästningen återvände man till den dödes hem, där det inte bara bjöds på kaffe utan på en rejäl måltid. Hela dagen togs i anspråk. Man umgicks med döden. – Kontrasten till vår tids förträngning är tydlig.
b. Vad har denna förträngning av döden för orsaker?
Förvisso finns det en mängd orsaker, sociala, ekonomiska, psykologiska osv., men som huvudorsak skulle jag våga ange sekularisering, i betydelsen av avskärmning från det i människans liv som ligger utanför och går utöver tiden mellan den biologiska födelsen och den fysiska döden. Människans liv ses som begränsat till tiden mellan födelse och död(saeculum = denna tidsålder). Frågorna om varifrån hon kommer eller vart hon är på väg ställs inte. All möda ägnas åt detta livet och livsprojektet går ut på att få ut och göra så mycket som möjligt av detta livet. I ett sådant perspektiv och med en sådan livshållning är det ju helt logiskt att döden uppfattas som ett hot, som man helst inte vill veta av. Om den ändå gör sig påmind så försöker man förtränga eller marginalisera den.
Som bekant är detta projekt dömt att misslyckas. I samma utsträckning som vi avskärmar oss från Gud och det som finns före och efter denna tidsålder, i samma utsträckning blir det svårare att leva ”i tiden”. En sekulariserad livshållning har sin obönhörliga inverkan på livet i tiden. Tanken att få leva sitt liv fritt från ”störningar” av sådant som ligger utanför denna tiden leder inte till att det mänskliga livet når sin fulländning, utan till att det dehumaniseras. Att förtränga döden gör livet omänskligt. Att avskärma sig från döden och livets ursprung och mål har liknats vid att stänga in sig i en jordkällare, varvid människan sjunker ner under sin mänskliga värdighet. Vissa tecken tyder rentav på att den sekulära människan håller på att ”animaliseras”. När gränsen mellan människa och djur upplöses, leder det inte till att djuren blir mera lika människan, vilket är omöjligt, utan till att människan blir mera lik djuren.
Den sekulariserade livshållningen kommer tydligt till uttryck i hur man visar deltagande när någon är döende eller har gått hädan. Om det i en kristen kultur var en skyldighet för de närstående att t.ex. kalla på en präst eller att själv bedja eller läsa för den döende, så att vederbörande kunde bereda sig för döden, och man efter döden inte bara försökte trösta de sörjande utan också bad för den döde(i en katolsk kultur) och sökte stärka de sörjande i hoppet om det eviga livet, så har den sekulariserade hållningen begränsats till det helt inomvärldsliga. Den klassiskt kristna bönen om att bevaras från en ”ond bråd död”, har idag ersatts av en önskan om åtminstone en ”bråd” död, delvis naturligtvis orsakat av den negativa klang som ”långvård” har fått, och för risken av att på ett artificiellt sätt ”hållas vid liv”. När någon är allvarligt sjuk och frågan ställs om det finns något ”hopp”, så gäller det hoppet om att tillfriskna till ett förlängt jordeliv. Efter döden uttrycker man sin glädje, inte över att den hädangångne fick dö väl beredd och ”stärkt av kyrkans sakrament”, utan över att den döde ”i alla fall slapp lida”, och man visar deltagande i de efterlevandes svårigheter. Omsorgen för den dödes evighetslott lyser så gott som totalt med sin frånvaro vid en ”normal” svensk begravning, även om den sker i kyrklig regi. Deltagarna hänvisas därvid till att sörja, att ”ta avsked”, och till att trösta varandra. Att det ändå sjungs psalmer med ofta tydligt eskatologiska tongångar är en, kanske hoppingivande, spricka i den sekulariserade muren. Om det sägs något om ”framtiden”, så gäller det snarast hur den dödes minne skall bevaras, hur hans ”livsprojekt” kan föras vidare(som när Ingvar Carlsson vid Olof Palmes jordfästning lovar att föra den dödes verk vidare) eller att den döde får leva vidare genom efterkommande generationer, dvs. i denna tidsålder.
När en olycka inträffar som berövar någon livet ”i förtid” och detta kanske hade kunnat undvikas, så utvecklas ofta en nästan fanatisk aktivitet för att undvika sådant i fortsättningen. Man inte bara letar efter en ”syndabock”, men gör det med en intensitet, som avslöjar den underliggande livshållningen. Har man satsat alla sina kort på detta begränsade liv, då är det inte underligt om man reagerar häftigt när detta ”saboteras”. (Har någon yttring av oro för eller omsorg om de genom Estoniakatastrofen förolyckades evighetslott kommit till offentligt uttryck?)
c. En skenlösning – talet om ”den naturliga döden”
Andra försöker lösa problemet genom att tala om ”den naturliga döden”. Man menar att bara man ser på döden som en naturlig avslutning av livet, så är problemet löst. Då behöver vi som ännu lever inte bekymra oss om den död som ännu inte inträffat. Och när den kommer så skall vi bara acceptera den på samma naturliga sätt som djuren tycks göra när deras tid är ute. Också när man tröstar sig med att ”livet ändå går vidare”, i nya generationer eller genom att den dödes ”projekt” förs vidare, så tänker man i inomvärldsliga banor. Den dödes personliga liv ses som definitivt slut med döden. ”Lösningen” består i att acceptera detta som något naturligt. En viss anknytning kan detta tänkande hämta i ett äldre samhälle, som på ett naturligare sätt hade döden inpå sig, än människor i en urbaniserad och teknifierad kultur. I det gamla bondesamhället levde man närmare djurens och naturens växling mellan liv och död. Så långt blev umgänget med döden ”naturligare”. Men talet om ”den naturliga döden” berör inte bara hur vi umgås med döendet och döden, utan avslöjar ofta också den underliggande synen på själva döden.
Ur kristen synpunkt är det en halvsanning att kalla döden naturlig. Den fysiska döden drabbar förvisso också den kristne och vi måste bejaka dess realitet, men döden är inte bara slutet på vårt fysiska liv. Döden är dels porten till livets avgörande möte med Gud och därmed inte slutet, utan tröskeln till livets fullbordan. Vidare lär oss den heliga Skrift och kyrkans tradition att döden är en följd av synden. Döden är inte bara en gräns att passera. Döden är också en fiende, som berövar oss den gåva som blivit oss given. Döden bär på en destruktivitet som bryter sönder den hemlighetsfulla enheten av kropp och själ. Vi märker dödens förmåga att skada och förstöra när någon vän eller anhörig rycks bort. Då drabbar den andres död oss själva. I det perspektivet blir det rent cyniskt att kalla döden naturlig. I stället anar människan behovet av det kristna budskapet att döden genom Kristus inte bara är en port till livet, utan också att dödens nedbrytande och destruktiva förmåga måste besegras och övervinnas.
d. Den växande tron på reinkarnation
Till den sekulariserade livshållningen i vår tid hör att människan lever i ett ständigt experimenterande med nya projekt. Man byter inte bara kläder och bil, man byter yrke, bostad, partner i ett allt mera accelererat tempo. Ungefär som man skiftar(”sappar”) mellan olika TV-program, men inte längre tar något på riktigt allvar. Livet förytligas till ett spel.
Den moderna människan har svårt att binda sig, definitivt och för livet. Det må sedan gälla val av livsväg eller val av partner. Det moderna mediesamhället lockar fram stjärnor, inom idrotten, i underhållningsvärlden och i politiken, men frossar också i deras fall, varefter de lämnas åt glömskan.
Denna ombytlighet i livshållningen påverkar också synen på livet och döden. Kanske finns det också efter döden en möjlighet att få pröva på nytt? Enligt vissa uppgifter är det uppemot 30% av de kristna i väst som tror på någon slags reinkarnation, att människan efter den fysiska döden återföds till denna jord i en annan kropp. En lära som funnits i gångna tider hos vissa grupper även i västerlandet, men som idag importerats fr.a. från österländska religioner, hinduism och buddism, och som alltid avvisats av den kristna kyrkan.
Förutom den antydda förklaringen, att reinkarnationsläran ”passar” till den moderna tidens ombytlighet, tror jag också det finns en annan förklaring till dess attraktionsförmåga. När livshållning och livssyn sekulariseras, begränsas till denna tiden, så uppstår ett vacuum. Människan bär i sitt innersta en längtan efter något som övergår denna tiden. Hon bär evigheten i sitt hjärta(Pred 3:11) och kan därför inte vara nöjd med vad denna begränsade tid kan erbjuda. Men när hon inte längre lever av det kristna hoppet blir hon lätt offer för andra föreställningar för att fylla detta vacuum. Dragningen till reinkarnation tror jag därför också har sin förklaring i sekulariseringen.
Till denna förklaring kan läggas en tredje, som kommer kristen tro något närmare. Kristen tro menar att livet på andra sidan döden inte är en salig glömska av en kaotisk och orättfärdig jordisk tillvaro. Vi tror att människan, innan hon kan ingå i Guds rike, måste undergå dom och rening. Reinkarnationsläran, som den förstås i öst, menar att den orättfärdiges återfödelse präglas hur hon levt sitt tidigare liv. Den s.k. karmalagen, att människan får skörda vad hon sått, är orygglig. Någon förlåtelse finns inte. Med naturbunden nödvändighet bär människan med sig följderna av hur hon levt sitt tidigare liv. I tanken på rättvisan fnns en viss likhet med kristen tro[1], men i grunden är reinkarnationstanken främmande för kristen tro[2]. Vi kan koncentrera jämförelsen till tre punkter.
I. Tidsbegreppet, cykliskt eller lineärt? – Reinkarnationsläran ser tiden i ett cykliskt perspektiv. Tillvaron är ett snurrande hjul, där allting återkommer i ett ständigt och tröstlöst kretslopp. För kristen tro har tillvaron en början, skapelsen, och ett slut, Kristi återkomst till dom och för att upprätta sitt eviga rike. Gud har ingripit i historien och utvalt ett folk som är på vandring genom historien mot ett mål. Även om historien förvisso också upprepar sig, så förändras inte det grundläggande lineära och historiska perspektivet. Frälsningshistorien har givit människans historia dess avgörande och ensartade karaktär. Kristus är vår historias A och O.
II. Förhållandet mellan kropp och själ. – Enligt ett reinkarnatoriskt synsätt är kroppen bara en klädnad, ett hölje, för själen, rentav ett fängelse. Därför kan själen byta sin kroppsliga skepnad som man byter kläder. För kristen tro är kroppen långt viktigare. Den är skapad av Gud och skall uppstå på den yttersta dagen. Kristi uppståndna kropp var visserligen förvandlad så att den kunde gå genom stängda dörrar, men den bar fortfarande sårmärken efter korsfästelsen. Kroppen är intimt förenad med själen, den är själens ”yttersida”. Människans person utgörs av en hemlighetsfull enhet av kropp och själ.
III. Nåden och människans gärningar. – I det reinkarnatioriska tänkandet finns ingen nåd. Människan måste själv genomföra sin förbättring, själv ta sig ur det tröstlösa kretsloppet. Karmalagen, där människan får skörda vad hon sått, är orygglig. För kristen tro är människan också ansvarig och skall ställas till doms för sina gärningar, men denna ”lag” har brutits igenom och fått en annan grundton genom Guds gärning i Kristus. Tron på Kristus ger människan redan här i tiden förlåtelse för begångna synder och gör henne delaktig av ett nytt liv. Hon får det av nåd, som en ren gåva. Detta utesluter inte att den troende människan behöver renas i skärselden från kvarvarande brister i heliggörelsen, men det avgörande ligger i hur hon tar emot nåden medan hon lever i tiden. Det mål hon är kallad till är så högt att endast Gud själv kan föra henne dit.
Här slutar reträttföredragets inledning. Tag kontakt med Den Helige Benedikts Hus om fullständig dokumentation önskas.
Referenser
