Vad är liturgi?

inspelat för Katolsk Horisont juli 2016

Inledning

På svenska är ordet liturgi inte särskilt bekant. Även om det håller på att ändras. Det svenska ordet för liturgi är gudstjänst. Vilka associationer får vi när hör ordet gudstjänst?

För en äldre generation svenskar går nog tankarna i första hand till predikan. under långa tider dominerades gudstjänsten i detta land av predikan. Man gick till kyrkan först och främst för att lyssna till predikan. Även om predikan var av olika slag, mera undervisande eller mera kerygmatiskt förkunnande, så hade gudstjänsten under lång tid för de flesta svenskar en nära koppling till predikan.

Idag har predikan en långt mindre dominerande roll. Den har framför allt fått ge plats för sång och musik, av alla de slag. I de evangelikala församlingar som vuxit fram under de senaste decennierna märker vi knappast något av det som katoliker och ortodoxa förknippar med liturgi. Kritiska röster säger att det ibland bär tydlig prägel av underhållning, om än av andligt slag. Ändå finns det något gemensamt mellan en äldre predikopräglad gudstjänst och en modern frikyrkogudstjänst. Likheten ligger däri att någon eller några producerar ord eller sång och musik, medan församlingen är mottagare och konsumenter. Det märks i själva gudstjänstrummet. Förkunnare och sångare står oftast på en upphöjd plats i främre delen av kyrkan, medan församlingen deltar från sina bänkar. Även om deltagarna deltar i sången, är gränsen mellan producent och konsument tydlig. Vi anar att liturgi står för något annat.

Den liturgiska rörelsen under mitten och senare delen av förra seklet har påverkat både luthersk och reformert/frikyrklig gudstjänst. I yttre mening är den tidigare skillnaden mellan åtminstone luthersk och katolsk liturgi tydligt mindre. Lutheraner har blivit mera liturgiskt medvetna och katolsk liturgi efter Andra Vatikankonciliet (1960-65) lägger stor vikt vid ordets liturgi och vid förkunnelsen. Det är ett ekumeniskt framsteg, men det är en öppen fråga om inte den yttre likheten också kan dölja en djupare liggande skillnad.

Vad är liturgi? – Språkligt betyder ordet liturgi folkets tjänst inför och åt Gud. Med ”folk” menas då Guds folk. Liturgi är Guds folks tjänst inför Gud. Själv minns jag hur mötet med anglikansk ”worship” öppnade mina ögon för den betydelse som ordet gudstjänst egentligen rymmer. Kunde vi göra något inför Gud, något mera än att ta emot, tacka och lovsjunga? Så var min lutherskt präglade reaktion och fråga. Var vi inte inför Gud enbart mottagare? Ordet förkunnades för att vi skulle få och växa i tron. Nattvarden, som var det gängse ordet, bekräftade och gav synligt uttryck för den nåd Gud gav oss. Men också här låg accenten på gåvan. ”Kristi lekamen för dig utgiven.” Allt var för oss ”pro nobis”.

Kan vi människor göra något inför Gud? Frågan är inte så lätt att besvara. Vår gudstjänst är ju inte som i andra religioner, där man med böner och offer försöker blidka eller utverka något av Gud. Kristen liturgi förutsätter vad Kristus har gjort för oss, allt han gjort, fr.a. hans offer på korset. Det är i Kristi påsk de troendes gudstjänst har sin källa. Men det gör oss inte till enbart mottagare. De troende får liksom stiga in i Kristi offer och förena sig med det. Det hela samlas i en liturgisk detalj. När vinet gjuts i kalken, gjuts också lite vatten i vinet. Kyrkan har inget eget offer att erbjuda, men får låta sig förenas med och dras in i Kristi offer och överlåtelse till Fadern. Aposteln Petrus säger att vi blir levande stenar i ett andligt husbygge. Så fortsätter hand: ”Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus”.

Så stor och hisnande var denna uppgift att i fornkyrkan fick katekumenerna, de ännu odöpta, inte ens delta i kyrkans allmänna förbön, som kallas ”de troendes förbön”, oratio fidelium, ännu mindre fick de delta i eukaristin. De kunde inte bära fram det eukaristiska offret innan de var infogade som lemmar i hans kropp. Så verkligt uppfattades det eukaristiska offret. Så verkligt var de troendes deltagande.

För de troende var detta deras heliga kallelse och uppgift, att inlemmas i Kristi offer, att bära fram sig själva, ja hela världen, åt Gud. Kristus, som är Kyrkans huvud, har gjort det ”en gång för alla”, som Hebreerbrevet säger (Heb 7:27; 10:10). Till skillnad från honom kan vi bara steg för steg bli ett sådant offer. Steg för steg, eftersom vi är tidsbundna varelser, blir vi det offer som Kristus redan är.

Det är detta aposteln Paulus talar om i början av 12:e kapitlet i Romarbrevet. Han ber de troende att frambära sig själva som ”ett levande och heligt offer som behagar. Det skall vara er andliga gudstjänst”. Dessförinnan har han hänvisat till ”Guds barmhärtighet”. I detta ord innefattas hela Kristi verk, vilket aposteln har utlagt i brevets föregående elva kapitel. Uppmaningen är alltså konsekvensen av det har Kristus gjort.

Men det Kristus har gjort för oss är inte bara något att tro på och ta emot. Då skulle vår liturgi reduceras till den gängse innebörden i ordet gudstjänst på svenska. Den troende kallas att låta sitt liv dras in i Kristi offer och överlåtelse åt Fadern. De troende hör inte längre till sig själva utan till Gud. I liturgin säger de ja till att låta Gud förfoga över dem. Efter den s.k. instiftelsen, konsekrationen, ber vi om just detta. I den 3:e eukaristiska bönen formuleras det så: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig”; i den 4:e ber vi: ”Låt i din godhet alla som får del av detta enda bröd och denna kalk genom den helige Ande församlas till en enda kropp och så fullkomnas till en levande offergåva i Kristus till din härlighets lov och pris”.

Det är också innebörden i det ”Amen”, med vilket kommunikanten tar emot den heliga kommunionen. Det är inte bara ett trons ja till det vi tar emot. Det är också ett ja till att bära fram sitt liv i Kristi efterföljelse. Med sitt Amen säger kommunikanten det Maria sade vid ängelns besök: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord”.

Genom att koncentrera oss på eukaristins liturgi och dess offer har vi fått en aning om vad varje liturgisk handling innebär. Allt bygger på Kristi verk. Men hans verk är inte bara något historiskt och förflutet. Han är den egentlige liturgen och celebranten i varje liturgi. I liturgin fortsätter hans verk, det vi läser om i evangelierna. Det som hände med de människor han mötte och helgade, fortsätter när de troende firar den heliga liturgin. De troende helgas när de följer Kristus. De troende är inte enbart mottagare, de är aktiva och medvetna deltagare.

Även om prästen är en förutsättning för den eukaristiska liturgin, han representerar Kristus, gör Kristus närvarande i de avgörande momenten, så kan vi med skäl kalla alla troende för koncelebranter, låt vara i en vidgad mening. Det var ju så Petrus kallade oss. Hans uttryck ”ett heligt prästerskap”, syftade på alla troende. Liturgin är gudsfolkets heliga tjänst inför Gud, för att Kristi verk skall fullbordas och Gud förhärligas.

Till slut något om det som brukar kallas liturgins presens. Vi firar något som har hänt, något i det förflutna, men som blir närvarande i liturgin. Samtidigt firar vi något som gäller framtiden, men som föregrips och görs närvarande. Både det förflutna och det framtida görs närvarande. Vi hör och sjunger det efter varje konsekration: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. Kristi död och uppståndelse har hänt, men vi firar eukaristin inte bara som ett minne av det förflutna, utan som något närvarande. Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Det är presens, hans verkliga närvaro, som vi tillber och blir delaktiga av. När kyrkan lyfter upp det framburna offret och ger Gud äran, är hon redan vid målet. Ett futuralt presens.

Alla dessa tre tempus är samlade i liturgins presens. Det är en närvaro av honom som är och som var och kommer (Upp 1:6). I liturgin är all tid sammanfattad och förnyad. Vi deltar redan i den kosmiska lovsången, i änglarnas eviga och trefaldiga Helig.

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande. Nu och alltid och i evighet. Amen.