Den eukaristiska bönen

För en tid sedan fick jag frågan: Hur skall man göra för att bäst delta i eukaristin? för att aktivt deltaga? – Jag vill försöka svara så här enkelt: Genom att bedja. Vi gör naturligtvis mycket när vi firar eukaristi, vi bär fram bröd och vin, sjunger, lyssnar, bryter brödet, ger varandra fridshälsningen, går i procession, tar emot gåvorna… Men alla handlingar kan sammanfattas i ordet bön. Det var i bönens form som Jesus instiftade nattvarden. Han bad de böner den judiske husfadern bad vid påskmåltiden. Hela måltiden var inramad och genomsyrad av bön. När han uppmanade apostlarna: ”gör detta till min åminnelse”, så har kyrkan uppfattat och lydit denna befallning genom att fira eukaristin som en handling i bönens form. Kyrkan ber när hon firar eukaristi. Hon firar eukaristi genom att bedja. Den centrala handlingen heter just detta: den eukaristiska bönen.

Därmed blir eukaristin den mest förtätade av alla böner. Den blir så förtätad att den blir mat och dryck, Kristi kropp och blod. Det är genom bön som bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod, det är genom bön kyrkan bär fram Kristi offer och får del av gåvorna. Gör detta till min åminnelse, sade Jesus. Man kan översätta det med att säga: bed eukaristin till min åminnelse. En slags tillämpning av budet om att be i hans namn, med de oerhörda löften om bönhörelse han givit.

Enligt en munkfader (Johannes Cassianus) finns det fyra slag av böner: begärbön, överlåtelsebön, förbön och tacksägelse. Vi skall snart upptäcka att alla böneslagen ingår i den eukaristiska bönen.

 
Begärbön—det är när människan ber om det hon behöver, men inte kan ta sig själv, förlåtelse, nåd, kraft, ljus, ledning. Eukaristin är en sådan bön. Kyrkan firar eukaristi för att be om det hon behöver. Vi kan ju inte åstadkomma de utlovade gåvorna med egen kraft. Vi ber Fadern, genom hans älskade Son, att sända sin Ande över de gåvor vi burit fram. Prästen sträcker ut sina händer över gåvorna och ber: ”Därför bönfaller vi dig ödmjukt, Herre: Helga genom din Ande de gåvor som vi burit fram till ditt altare…” (3:e eukar. bönen). Kyrkan ber i tro, i tro att Jesu egna ord är fyllda av hans Ande, när prästen lånar sin röst åt Jesu ord: ”Detta är min kropp… detta är mitt blods kalk…”. Men vi ber också om samme Ande för att rätt ta emot gåvorna, så att de bär frukt i försoning och inbördes enhet: ”Låt oss som mättas med din Sons kropp och blod bli uppfyllda av hans helige ande och så bli en kropp och en själ i Kristus.” Det är det första, eukaristi som bön om de gåvor vi behöver.

 
Överlåtelsebön—det andra slaget av bön är när bedjaren gör en föresats, avger ett löfte, frambär ett offer, överlåter sig åt Guds vilja. Eukaristin är en sådan överlåtelse, ett sådant offer, Kristi offer och vårt offer av oss själva, infogat i hans. ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till min åminnelse”. Det är så den eukaristiska bönen fortsätter efter konsekrationen (instiftelsen). I åminnelse av Kristi frälsande lidande, död och uppståndelse frambär vi hans offer, vi gör det i bönens form: ”Se i nåd till den gåva din kyrka frambär, det offrade Lammet.” Endast genom Kristus kan vi nå Fadern, endast genom hans offer kan vi räkna med bönhörelse, endast genom hans uppståndelse kan vi hoppas på evigt liv. ”Åt dig… frambär vi av de gåvor du själv har givit, ett rent och heligt, ett fullkomligt offer…” (1:a eukar. bönen).

Samtidigt är Kristi offer inte fullbordat utan att hans lemmar förenat sig med hans offer. Hela vårt och kyrkans liv går ut på detta, att förenas med hans offer och överlåtelse åt Fadern. ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig…”. Det är vad vi ber om i Fader vår: ”Ske din vilja, såsom i himlen, så ock på jorden”. Guds vilja har skett ”i himlen”, i den himmelska helgedomen, genom Sonens offer. Han har ”en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt… han har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud”. Men det har skett för att ”rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden” (Hebr 9:12-14).

Vår dagliga kamp i Kristi efterföljelse får i eukaristin sitt starkaste stöd. ”Vi firar åminnelsen av det som Kristus visat oss genom sitt lidande, den fullkomliga kärleken. För att dess ofattbara djup skulle inskrivas i de troendes hjärtan… instiftade han detta sakrament” (Thomas av Aquino). Vi öppnar våra hjärtan för Guds kärlek genom att bedja, genom att bedjande deltaga i Kristi överlåtelse och offer. Vi får hjälp av det vi ser och hör. Vi lyfter frälsningens bägare och åkallar Herrens namn. För att själva kunna infria våra löften till Herren (Ps 116). Eukaristi är bön i överlåtelsens form, Kristi överlåtelse och vår överlåtelse med honom.

 
Förbön—är det tredje slaget av bön. Därför är det helt följdriktigt att den eukaristiska bönen också innehåller förböner. Förutom den allmänna kyrkobönen efter trosbekännelsen har den eukaristiska bönen från början dragit till sig förböner för kyrkan, om fred, för de svaga, för dem som lider nöd och för de avlidna. Kristi offer är framburet för alla. Se Guds lamm som borttager världens synder. Efter budet om att älska Gud över allting kommer ett som är detta likt, att älska sin nästa som sig själv. Kyrkans liv och bön är ställföreträdande. Kyrkan frambär sitt offer för levande och döda. Kyrkan gör i sin förbön som de fyra vännerna som bar fram sin lame vän och sänkte ner honom framför Jesu fötter. I eukaristin får vår förbön sitt starkaste stöd. Eukaristi är förbön.

 
Tacksägelse—är det fjärde slaget av bön, det som fullkomnar all bön och som föregriper den himmelska tillvarons lovsång och tillbedjan. Cassianus säger att den kännetecknar de erfarna och fullkomliga. Eukaristi betyder tacksägelse. Jesus tog ett bröd, tackade Gud och sade… Den eukaristiska bönen både inleds och avslutas med tacksägelse. ”Upplyft era hjärtan… Låt oss tacka och lova Herren…”. Prefationen, den inledande lyriska lovsången, är en lovprisning för Guds väldiga gärningar. Den eukaristiska bönen når sin kulmen i den s.k. doxologin, som sjunges när de offrade gåvorna lyfts upp över altaret: ”Genom honom och med och i honom…tillkommer dig, Gud… all ära och härlighet från evighet till evighet”. Vi är indragna i Kristi överlåtelse och offer till Fadern, det offer som Fadern tagit emot genom att låta honom uppstå från de döda och därmed försona, frälsa och återställa hela tillvaron. Påven säger i sin senaste encyklika om eukaristin (Eukaristins kyrka): ”Världen som framgick ur Skaparens händer återvänder nu till honom, återlöst genom Kristus”.
Kyrkans tror som hon ber. Hennes bön uttrycker hennes tro. All bön är sammanfattad och uttryckt i eukaristin. Samtidigt som ingen bön kan bedjas utan att Gud i sin nåd ger oss kraften till det. Eukaristin inte bara stöder och stärker vår bön. Den är också det stora bönesvaret. Låt oss bedja den heliga eukaristin, låt oss bedja i tro, i hopp om den stora bönhörelsen.

 
Broder Ingmar Svanteson OSB