Söndagen efter Trettondedagen

Herrens dop

Jes 42:1-4,6-7 Apg 10:34-38 Matt 3:13-17

Bilden som förvandlar

Evangeliet målar en bild för våra ögon, en ikon. Jesus låter sig döpas av Johannes i Jordans vatten. En ikon är inte som ett fotografi. Den ger inte bara information om vad som en gång hände. När den troende under bön betraktar ikonen, ger den ifrån sig ett ljus som påverkar betraktaren. Som när två personer möts och verkligen ser varandra. Något händer. Ikonen förmedlar till bedjaren vad den avbildar. I väst är vi vanare att tänka så inför Guds Ord. När vi läser och lyssnar, talar det till oss. Ikonen är ett förtätat ord, ett ord som blivit bild, en bild som förvandlar.

Bilden av Jesu dop har flera dimensioner. Bilden uppenbarar först och främst den heliga Treenigheten, men också Kristi person och verk, och dessutom den kristnes nya liv.

Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min älskade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Ordet uppenbarar den intima enheten mellan Fadern och Sonen. ”Jag är i Fadern och Fadern är i mig”, skall Jesus säga senare. Fadern har gett allt sitt till Sonen. ”Allt mitt är ditt.” Sonens har sin glädje i att vara ”sin fader upp i dagen”, i att göra Faderns vilja, ty Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med Andens olja, som är ”glädjens olja”. Sonen är ett med Faderns Ande, enhetens och glädjens Ande. – Betraktaren ser med trons öga rakt in i den helige Treenigheten. Det är bildens första dimension.

Det händer något på vår ikon. Kan man kalla den en rörlig ikon? Jesus låter sig döpas, han stiger upp ur vattnet, himlen öppnar sig och rösten hörs. I kyrkans liturgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan sjunger om hur ”Herrens röst hörs över de stora vattnen”. Hon minns hur Guds Ande i begynnelsen svävade över vattnen och förvandlade kaos till kosmos. Nu har Ordet blivit människa och vattnen skall helgas för att frambringa en ny skapelse. ”Vattenkällorna helgades” och ”en flod strömmar fram som ger glädje åt Guds stad”. Kyrkan ser i Jesu dop hela frälsningen samlad och förtätad: ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Själva påsken föregrips. På östliga ikoner ser man Sonen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig omfamnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jordiska mor. Skaparen stiger in och ner i skapelsen för att helga och förvandla den.

Därmed anar vi bildens tredje dimension, avsikten med Jesu dop. Det ser den som i tro betraktar och låter sig präglas av bilden. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi döptes – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan var det vanligt med dop i Trettondedagstid. Dopkandidaten ”stiger in” i Jesu dop. (Som när barnen i C.S. Lewis barnböcker stiger in i ett skåp och går ut i en annan värld.) Hon lämnar mörkrets värld och går ut i ljusets rike. De nydöpta kallades i den tidiga kyrkan de ”upplysta”.

Det som hände en gång när vi döptes måste vi ständigt betrakta och påminnas om. Vi gör det varje gång vi berörs av det helgade vattnet vid kyrkans port. Eller när mässan inleds med vigvattenbestänkning.

Den som betraktar bilden, hör rösten, ser vattnet och känner oljan.

Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det och glömde det aldrig. Han var det från början, när Anden sänkte sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har dåligt minne. Vi lyssnar till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens undervisning”, ropar Benedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främmande röst som ropar. Sonen lär sina lärjungar att säga: ”Fader vår.” Gud talar sitt ord i Kyrkans och lärjungens öra och i hennes hjärta: ”Du är min älskade son/dotter”.

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, men också något som ger liv. Något i människan måste dö. Synd kallas det. Om synden får råda dras hela människan ner i dödsriket, där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse, bikt och botgöring. Jesus har själv ställt sig i raden av botgörare. Skulle då vi, Adams barn, vara för stora och för stolta för att gå den vägen?

Vår ikon stannar inte i de djupa vattnen. Jesus stiger ”genast upp ur vattnet”, som renar och blir en källa till liv. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp under en öppnad himmel. Det förvandlar också blicken hos den som betraktat ikonen. Betraktaren ser skapelsen med nya ögon. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, ser att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besittning. ”Jordan hejdade sitt lopp, vattnet skälvde och upp ur floden steg den nya skapelsen.”

Andens olja – Anden sänker sig över Jesus och förblir över honom. Liksom oljan blir ett med den kropp som smörjes. Kyrkan använder därför olja, vid dop, konfirmation, prästvigning, sjuksmörjelse och olika vigningar. Oljan tränger in. Den mjukar upp det stelnade och helar det sargade. Denna Andens olja kallar han Hjälparen. Något har blivit Någon, som tar sin boning i den smorde. Anden är vår intimaste vän. Tyst och stilla i vårt innersta. Ett ljus som lyser upp lärjungens hjärta, som en inre smörjelse. Ibland som en lågmäld rådgivare. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om vi under prövotider varken hör eller erfar något, så är han i vårt innersta hela tiden. Hans apostel säger: ”Kristus finns i er, hoppet om härligheten.”

Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av Sonens person och verk, genom den helige Ande – denna bild fullbordas i den som betraktar bilden och låter den fullkomna sitt verk. Aposteln säger: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.

Må kollektbönens ord bli vår egen bön: ”Låt honom, som till det yttre blev som en av oss, förvandla vårt inre till sin bild och likhet”.

Amen.