3 Påsksöndagen

Apg 5:27-32, 40b-41 Upp 5:11-14 Joh 21:1-19

Det är Herren

Det finns ett tilldragande ljus över detta fiskafänge vid Tiberiassjön. Vi lämnar de knepiga exegetiska frågorna åt experterna och låter det skimrande morgonljuset tala och berätta.

Petrus och sex andra lärjungar har fiskat hela natten utan framgång. På morgonen ser de Jesus stå på stranden, men de känner inte igen honom. Han frågar: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” Så får de en mild men bestämd befallning: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De lyder och nu får de så mycket fisk att de inte kan bärga den. Detta öppnar ögonen, åtminstone på en av dem, den som Jesus älskade. Han säger till Petrus, eller kanske viskar han: ”Det är Herren”.

Hur kunde Johannes se? Hur öppnades hans ögon? Det är vår tro att Herren är med oss hela tiden. Problemet är att vi är skumögda, att vi inte ser. Hur öppnas våra ögon? Det finns inga enkla knep, men evangeliet berättar, och det är för vår skull.

Johannes såg. Han såg orsaken till att de fick så riklig fångst. Denna gång hade de kastat ut nätet i lydnad, i trons lydnad för den befallning de hört. Vad de kämpat med hela natten hade varit egna projekt. Egna planer är tröttande och bär föga frukt. Dessutom nämns det att den som såg var den lärjunge som Jesus älskade. Det är det första svaret på hur våra ögon öppnas. Den som lyder i tro och kärlek, för honom öppnas ögonen. Han smakar det djupa sambandet mellan lydnaden och den stora fångsten. Nyss har Petrus sagt: ”Jag ger mig ut och fiskar.” Nu får han göra samma sak, men i lydnad för sin Herre. Och då orkar de inte dra in näten för all fisken. Man kan alltså fiska på olika sätt, även om redskapen är de samma och fiskandet sker i samma vatten. Det finns en möda som är fåfäng, också i kyrkan. Det finns en annan möda som bär frukt. Trons lydnad öppnar ögonen så att vi ser skillnaden. Johannes såg och hans ord hjälper oss att se: Det är Herren.

Evangelisten berättar om Jesu fråga: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” När de kommit upp på stranden inbjuder han dem till måltid, till frukost vid Genesarets sjö: ”Kom och ät”. Den som är fylld av de egna projekten upptäcker inte sådana ord. Man kan läsa evangeliet på olika sätt. Där står mycket om hur vi skall leva och vara. Det kan väcka och vägleda. Allt har sin tid. Men det kan också göra oss blinda. Och till slut slå ner modet på oss. Och beröva oss kraften. Det viktigaste i evangeliet är inte vad vi skall göra, utan vad Jesus gör. När vi ser och hör det i evangeliet blir vi också beredda att höra det i våra egna och Kyrkans liv. Det är det andra hjälpmedlet för att upptäcka att ”det är Herren” det kommer an på.

För Petrus tog det längre tid att upptäcka det än för Johannes. Johannes var ju snabbare redan när de sprang till graven. Petrus får frågan om han älskar sin Herre. ”Simon, Johannes son, älskar du mig?” Jesus frågar inte om han har insett sitt svek och sin förnekelse den där gången på översteprästens gård. Ändå har den med förnekelsen att göra. Frågan upprepas ju tre gånger, liksom han förnekat tre gånger. Det gör Petrus först bedrövad, men därmed öppnas för något mera. Jesus vill inte bara förlåta sin lärjunge. Han vill göra honom ung på nytt. Nyskapa honom till den apostel han är utvald att vara. Därför får han sitt uppdrag förnyat: ”Var en herde för mina får”. Petrus kan ge tillbaka vad han själv har fått. ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär”. Därmed börjar ett nytt kapitel för Petrus. Att arbeta på ett nytt sätt. Han får överlåta rodret åt Herren.

Då är han också beredd att bli förd dit han själv inte vill. Om Petrus tidigare gett sig ut på eget fiskafänge, så får han nu höra att en annan skall föra honom dit han icke vill. Men inte som ett tvång utifrån, utan i kärlekens gensvar.

Det är till slut den enda viktiga frågan i kyrkans och varje lärjunges liv. Det som efterfrågas är inte om vi lyckas, inte ens med kyrkliga eller moraliska ambitioner. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken” säger Johannes av Korset. Där ligger också den stora befrielsen. I genkärleken till Jesus ges både skydd och iver, både skydd mot anfäktelser och iver att gå vidare. Allt är samlat och koncentrerat i Jesu fråga: ”Älskar du mig?” Också svaret är nåd, ett verk av Herrens Ande, i den som svarar.

Med Johannes hjälp kan vi upptäcka vem det är som varje morgon och i varje situation står på stranden och frågar efter mitt gensvar. Inte minst i prövningen. Vi tror oss övergivna och tröttheten hotar. ”Herren finns verkligen på denna plats”, som patriarken Jakob uttryckte det, ”men jag visste det inte”. Johannes, den som Jesus älskade, öppnar våra öron så att vi hör och ser: ”Det är Herren”. Amen.