2 Påsksöndagen

Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

Påskens två ikoner

Föreställ er två bilder av uppståndelsen, en västlig och en östlig. Den västliga bilden målar trädgården på påskmorgonen, den bortrullade stenen framför den tomma graven, vakterna ligger slagna till marken, änglar förkunnar budskapet till kvinnorna som kommit för att smörja den döde: ”Han är icke här, han är uppstånden”. Något har hänt i vår värld och historia, på en bestämd tid och plats. Vår västliga ikon beskriver uppståndelsen som ett historiskt faktum.

Den östliga ikonen visar samma händelse, men är ändå annorlunda. Jesus stiger fram, men inte ur graven, utan ur dödsriket. Det är inte stenen framför graven som är bortrullad, utan dödsrikets portar som slagits upp. Den Uppståndne räcker handen till Adam och Eva, representanter för våra urföräldrar, men också för alla människor. Han reser dem upp ur dödens rike och ger dem livet tillbaka. Det är samma uppståndelse, men nu ser vi dess följd. Den ger livet åter till hela människosläktet. Vår östliga ikon visar på uppståndelsens fortsättning och betydelse för alla tider och i hela historien, också ”retroaktivt”.

Båda bilderna behövs. Den västliga ikonen visar uppståndelsen som historiskt faktum. Den östliga ikonen visar uppståndelsens överhistoriska innebörd. Påsken bygger på ett historiskt faktum, men detta faktum påverkar och förvandlar all tid och alla människor. Om uppståndelsen inte vore historisk verklighet, skulle den förlora sig i drömmar och gnostisk andlighet. Om den vore ett begränsat faktum, som gällde bara Jesus, vore den utan betydelse för oss som lever idag.

Vi märker denna tvåfaldiga innebörd i dagens läsningar. Evangeliet berättar om hur den uppståndne visar sig för lärjungarna och särskilt för Tomas. Det är massiv historia. De rädda lärjungarna satt bakom stängda dörrar. Men något hände som förvandlade deras rädsla till frimodig bekännelse. Redan vad Jesus säger visar att det pekar framåt. Han andas på dem och ger dem sin Ande för att det som hänt med honom skall föras vidare. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Han ger dem fullmakt att förlåta och binda i synd. Det han själv gjorde skall fortsätta genom den apostoliska kyrkan. I första läsningen berättades hur apostlarna får makt att utföra tecken och under på samma sätt som Jesus själv hade gjort. Redan skuggan från Petrus för de sjuka att resa sig från sina sjukläger. Uppståndelsen fortsätter genom historien. Vår västliga bild ”fortsätter” i den östliga, där Adam och Eva representerar alla människor, alla som genom tron får del av det liv som uppstod ur graven.

I andra läsningen ur Uppenbarelseboken hör vi att söndagen redan har fått namnet ”Herrens dag”, den dag som tillhör Herren. Den första påskdagen blev de kristnas särskilda gudstjänstdag. Den historiska påskdagen fortsätter varje söndag.

Psykologiskt har vi kanske lättast att känna igen oss i evangeliet, där lärjungarna sitter inlåsta bakom stängda dörrar. Tron på uppståndelsen har ännu inte slagit riktig rot hos dem. De har visserligen hört om kvinnornas vittnesbörd, men ändå inte kommit ur förvirringen och chocken. Precis som när kyrkan av rädsla anpassar sig till denna världen och inte vågar förkunna annat än det allmänreligiösa och politiskt korrekta. Eller när det egna hjärtat blir klenmodigt och räddhågat.

Evangeliet berättar att Jesus då stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Så visar han dem sina händer och sin sida. Det är inget spöke de ser. Det är lika konkret som när prästen lyfter hostian över altaret och säger: ”Se, Guds lamm”, eller i bikten säger: ”Jag löser dig från dina synder”. Det är ju synden som skiljer människan från Gud och därmed från livet. Syndernas förlåtelse för henne tillbaka till livet. Dödens makt är bruten.

Ibland tycks det vara svårare att be om förlåtelse än att slita med sina egna bättringsförsök. Högmodet är din svåraste fiende. Låt mig påminna om att man kan göra sin påskbikt ända fram till Heliga Trefaldighet.

Tomas var inte med den första kvällen. Och när de andra berättar att de sett den Uppståndne, så kan han inte tro det. Han begär att få se, att få sticka handen i Jesu sida och fingret i spikhålen. Han vill inte bara instämma i de andras tro och övertygelse. Han vill bli övertygad personligen. Det är för vår skull som evangeliet berättar om Tomas´ tvivel. En kyrkofader (Gregorius den Store) säger att Tomas´ tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem bara för sig själv. Han gjorde inte något ”fint” av dem. Han visste mycket väl att tvivel var en dödlig sjukdom. Att odla sitt tvivel är en synd. I Tomas´ tvivel finns en vilja att tro, en beredskap att bli överbevisad. Han ville tro. Han ville inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. I praktiken visar han sin vilja genom att vara på plats när lärjungarna är samlade nästa gång.

Jesus tycks ha tänkt särskilt på Tomas. Han vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlorade fåret.

Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och spjut. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det är ingen moralisk perfektionist vi tror på, utan en som känner medlidande med oss i våra svagheter. Vi får ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd i de höga bergens klyftor. Även om tvivlet ånyo kommer smygande, så får vi ständigt på nytt återvända till Kristi påsk. Påsken är en ständig ”övergång”, en daglig ”passage”. Vi sår med tårar och skördar med jubel. Som aposteln uttrycker det: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp”.

Tomas bekännelse är som om man lagt samman och samtidigt ser våra båda ikoner: ”Min Herre och min Gud.” Han känner igen sin Herre. Det är den Jesus han kände och som nu lever. Men han kallar honom också Gud, den osynlige, som ingen kan se med mänskliga ögon. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte ser och ändå tror.”

Vi ser våra båda ikoner i den eukaristi som vi nu firar. Våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Amen.