FEMTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 14:21b-27 Upp 21:1-5a Joh 13:31-35

Se, jag gör allting nytt

Varför är nyheter så lockande? Varför fikar människan efter nyheter? Vi vet ju att nyfi­ken­het är en en tveksam sysselsättning och att da­gens nyheter ofta är gamla redan i mor­gon. Det viktiga får vi ändå besked om i sinom tid.

Ändå talar Skriften, och inte minst dagens liturgi, om det nya som något gott. I in­gångs­an­ti­f­o­nen uppmanades vi att sjunga ”en ny sång”. Den andra läs­ningen talade om ”en ny himmel och en ny jord”. Aposteln talar om ”en ny människa”. I varje eu­karisti hör vi om ”det nya och eviga förbundets blod”. I evangeliet talade Jesus om ”ett nytt bud” och enligt Uppenbarelseboken säger den som sitter på tronen: ”Se, jag gör all­ting nytt”.

Människans längtan efter nyheter vittnar om en längtan efter det verkligt nya, det e­vigt nya, en längtan efter det som inte åldras, blir gam­malt och dör. Sva­ret på denna längtan är Kristi uppståndelse. Ur Kristi påsk framgår något som är förbliv­an­de nytt.

Det är detta nya som vi firar i varje eukaristi, påskens sakrament, inte minst på sönda­gen som är en åmin­nelse av Herrens uppståndelse. Men människan behöver hjälp för att upptäcka det nya. Där­för uppma­nas vi snart att upplyfta våra hjärtan. Det betyder att vän­da blicken från det för­gäng­liga och se i rätt riktning.

I da­gens andra läsning, ur det näst sista kapitlet i bibelns sista bok, får vi hjälp av apos­teln Jo­hannes. Han upp­manar oss att öppna våra ögon och se! Han vill hjälpa oss att se det han såg, en ny himmel och en ny jord. I första läs­ningen kallar Paulus och Barnabas detta nya för Guds rike. Där säger de också att vi mås­te gå igenom många lidanden för att komma in i detta rike. Men Jo­han­nes ser längre – han ser bortom lidande och bedrö­velse. ”Jag, Johannes, såg en ny himmel och en ny jord. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man.” Guds rike beskrivs som ett bröllop.

Men det tycks inte bara handla om en avlägsen och högt belägen framtid. Staden kom­mer ner ur himlen. En stark röst säger: ”Se, Guds tält står bland människorna.” Tältet var under ökenvandringen tecknet på Guds närvaro mitt ibland sitt folk. När Johannes i sitt e­van­ge­lium skall beskriva hur Gud blir människa, säger han att Gud slog upp sitt tält ibland oss. ”Gud själv skall bo ibland dem.” Men så går han ett steg vidare. ”Döden skall inte va­ra mer.” Mellan människoblivandet och det slutliga Gudsriket har något hänt som föränd­rat allt – Kristi uppståndelse. ”Ingen sorg och ingen klagan och ingen smär­ta skall finnas mer. Ty det som förr var är nu förgånget.”

Vad är det Johannes ser? Ser han bakåt till den tid när Jesus levde kroppsligen ibland dem och utförde sina under, eller ser han framåt mot det slutliga Gudsriket på andra sidan döden? Vi lever ju mel­lan dessa två skeden, i tro på det första och i hopp om det andra.

Från första början av Kyrkans liv har det funnits en tro på att framtiden möter oss i den heliga liturgin. Liturgin är dels en åminnelse av det som hänt, men också ett föregripande av det kommande. Katekesen formulerar det så: ”Det är denna eviga liturgi som An­den och kyrkan låter oss delta i när vi firar fräls­ningens mysterier i sakramenten.”

Framtiden är inte en dröm, inte ens bara ett hopp. Gudstjänst är inte ett försök att kän­na sig upplyft och helig. Den heliga staden kommer i gudstjänsten ner inför våra ögon. Vi deltar i det som Jo­han­nes låter oss se. Den heliga staden, det nya Jerusalem, kommer ner för våra ögon och sinnen. Vår påve Benedikt säger: ”det är inte så att man tänker ut något och sedan sjunger det; det är istället sången som kommer till dig från äng­larna, och du måste lyfta upp ditt hjärta så att det kommer i sam­klang med musiken som kommer till det. Liturgin finns redan där. Jordisk liturgi är liturgi därför, och bara där­för, att den förenar sig med det som redan pågår, den större verklig­he­ten.”

Det nya Jerusalem kommer ner från himlen. Mässans ”Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot…” är ett instämmande i änglarnas och helgonens eviga tillbedjan inför den him­mel­s­ka tronen.

Gud slår upp sitt tält mitt ibland oss. Vi hör och ser det när prästens ord under äng­lar­nas jubel förvandlar bröd och vin till Kristi kropp och blod. Det offrade Lammet på det him­melska altaret, som Johannes såg, tillbes på altaret inför våra ögon. Himlen har landat. Vem kan då sörja el­ler gråta? Ingen sorg eller smärta skall finnas mer. Det som en gång var är borta. Döden skall inte vara mer. Jesus har själv sagt: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod han har evigt liv.” ”Saliga de som är kallade till Lammets måltid”, sä­ger prästen när han lyfter hostian, det offrade Lammet, i mässan. Den him­mels­ka bröl­lops­mål­tiden dukas inför våra ögon.

Offret ges som gåva och förvandlar kommunikanterna. Både män och kvinnor blir vad Johan­nes ser att de är, Kristi brud. I den heliga kom­munionen förenas hon med sin brud­gum. Bruden förvandlas av den kärlek hon tar emot och bejakar med sitt Amen och sina gärningar. Det är orsaken till att Jesus kan tala om ett nytt bud. ”Så som jag har älskat er skall också ni äls­ka varandra.” Kom­muni­kanten förvandlas av den kär­lek han tar emot. Kärlek gör en människa vacker. Brudgummen i Höga Visan säger: ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön.”

Det sker inte automatiskt. Synden trollas inte bort, men den kan bekämpas med Kristi kraft. Allvarliga synder bekänns i bikten. I mässan svarar alla: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Men säg blott ett ord, så blir jag helad.”

Trots att vi snubblar på vägen förminskas inte verkligheten. I den himmelska liturgin del­tar de som har tvättats rena av Lammets blod. Han som sitter på tronen säger: ”Se, jag gör allting nytt.” Genom påskens och eukaristins mysterium blir kyrkan ständigt ung på nytt. Varje mässa ger oss vingar som örnar, säger profeten.

Låt oss upplyfta våra hjärtan och be om öpp­nade ögon.

Amen.