Apg 2:14,22-33  Ps 16:1-2a,5,7-11 Matt 28:8-13

Döden kunde inte behålla honom

Påsken fortsätter. Hela denna vecka efter påsk, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det påminner om vad som gäller året runt. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset tändes i apostlarna den första pingstdagen som tungor av eld, vilket Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi lyssnar till Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

     Idag hör vi Petri predikan den första pingstdagen, där han förkla­rar varför Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få be-hålla honom i sitt grepp”.

     Varför kunde inte döden be­hålla Jesus i sitt grepp? Petrus talar till sitt eget judiska folk och vill klargöra för dem att svaret finns i deras egen heliga Skrift, till exempel i psalm 16 i Psaltaren. Där står det om kung David att han inte lämnades i döds­riket. Hans kropp skulle inte möta för­gängel­sen. Stämmer det? Da­vid var ju både död och begraven. Men Guds ord kan inte bedra. Orden har en dju­pare me­ning. De måste syf­ta på den som David pekade fram mot, Messias. Det blir ännu ett skriftord som måste gå i uppfyllel­se. Under stilla veckan har vi ju hört detta som ett återkommande omkväde: ”Skrif­ter­na mås­­te uppfyl­las”. Det finns en plan i det vi har firat. Det är Guds plan för hans utvalda folk och därmed för alla folk och för he­la den mänskliga historien. Därför läser vi skrifterna för att vi rätt kunna bedöma vad som verkligen hän­der i allt som händer.

      För Jesus fanns det förvisso också andra skäl varför han inte kunde behållas av dö­den. Och här skiljer han sig från oss. Han levde i fullkomlig enhet med Fadern, livets källa. Jesus hade inget själviskt liv. Hans tan­kar var Faderns tankar. Hans vilja, gläd­­je och lust var att göra Faderns vilja. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”, bad han på korset. Han gjorde det av kärlek. Och kär­leken är starkare än döden. Redan Höga Vi­san vet det: ”Stark som döden är kär­leken, lidelsen obeveklig som gra­ven.” Kristi uppståndelse är den gudamänskliga kär­lekens seger, den händelse som förvandlar mänsklighetens historia. Påsken stakar ut människans rätta kurs och inriktning.

Människan blir delaktig i denna förvandling genom tron och dopet. Kristi upp­stån­del­­se fortsätter i dopet. Det är därför naturligt att dop sker och dop­löf­­tena förnyas under påsknattens gudstjänst. I fornkyrkan bar de ny­döpta sina vita dopdräkter alla denna veckas gudstjänster. I da­gens och vec­kans mässor på­minns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påsk­präglat. Kristi påsk ingjuts i den döp­te. Kristi död och uppståndelse blir den kristnes grund­mönster, den dag­liga refrängen. Hon infogas i påskens ö­ver­gång från skuld till förlå­telse, från död till liv, från det ego­cen­trerade till det Kristuscentrerade, från det dödsdömda livet till det liv som döden inte har någon makt över. Den döpte blir en påskmänniska. Jag lever, fast inte längre jag själv”, skriver aposteln, ”det är Kris­tus som lever i mig.” – Det är vår tro, vår allra-heligaste tro, men ock­så en på­minnelse om att vi ännu inte är riktigt framme.

      Så länge det egocentrerade livet gör sig påmint, måste det dö på nytt. Det är den dagliga kampen. Tillvarons viktigaste kamp. Det är vårt bidrag till friden i familj och samhälle, för vår nästa och för världsfreden. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”.

     Denna påskmänniska lever i hoppet, i hoppet att det om honom en gång skall sägas: Dö­­den kunde inte behålla honom.

     Amen.