Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12  Heb 4:14-16;5:7-9  Joh 18:1-19:42

I går var kyrkan högtidsklädd, klockorna ringde och vi jublade på eukaristins födel-sedag. I dag är kyrkan avklädd och klockorna tysta. Några har minnen av långfredagen som årets sorgli­gaste da­g. Något ligger det i det. Ändå stämmer det inte. Det märkliga är snarast det ljus som skymtar fram mitt i mörkret.

Jesus säger det redan när Judas går ut i mörkret: ”Nu är människosonen förhärligad”. Soldaterna kommer för att ta Jesus till fånga, men de behöver inte släpa fram honom ur buskaget i Getsemane. Han går dem till mötes och frågar: ”Vem söker ni?” De svarar: ”Jesus från Nasaret”. När han då säger: ”Det är jag”, då byts roller­na och vakterna faller själva till marken. När Petrus tar till svärd, upp­manar Jesus honom att sticka det tillbaka i skidan. Här händer något som är större än den vanliga maktkam­pen. Det skimrar ett ljus över Johannes passionsberättelse. Det är inte ett tragiskt människoöde som berättas, sådana som historien är full av. Tvärtom, hans sis­ta ord låter snarast som en seger: ”Det är fullbordat”. Redan på korset.

Förvisso var den inte lättköpt. Han blev inte bara gisslad, torterad och dödad. Han blev också smädad, hånad och föraktad. Han föll tre gånger under korset. Ingen behöver vara rädd att bekänna si­na egna fall för honom. Det första syndafallet kan kallas det oväntade och plötsliga, då foten slinter, trots att uppsåtet var det bästa. Det andra syndafallet är av annat slag. Då har tiden gått och en inre motvilja har vuxit fram. Buden är ju obevekliga och man kan bli så trött på allting. Själen säger sitt ja och man faller. Det märkliga är att långfredagen ger hopp. Också Je­sus föll en andra gång, men reste sig igen.

Det tredje syndafallet är det svåraste. Det stavas förtvivlan. Det tycks vara allt flera som inte vill leva längre i denna värld. De tänker och ställer frågorna, men ser inga svar och sjunker i svårmodig hopplöshet. De vill inte dö, men hel­ler inte leva. Äkta par vill inte ta emot barn. Livet tycks dem mest tragiskt. Också den troende kan hemsökas av förtvivlan.

Långfredagens svar är inte främst en uppmaning att kämpa, även om också det behövs. Det viktiga är att Jesus var prövad i allt, också i detta. Martyrerna som gav sina liv var inte starkare än vi andra, men de hade sett honom, vars barmhärtiga ljus är både mildare och starkare än för­tvivlan. Den avgörande kampen består i att inte lämna hans fotspår. Att aldrig misströsta om hans barmhärtighet.

När Pilatus hänvisar till sin makt att korsfästa honom, möts han av något som är star­kare. Ett rike skymtar fram, inte av denna värld, men ändå närvarande i denna värld, ett rike fyllt av barmhärtighet, ljus och hopp. Hans omsorg om sin egen mor och den lärjunge som stod bredvid henne ger ett löfte åt hela kyrkan, men redan den mänskliga omsorgen om henne får barm­härtighetens ljus att lysa fram.

När soldaterna kastar lott om hans klädnad är det lätt att harmas över den kalla cy­nismen, men evangelisten ser djupare. Guds ord går i uppfyllelse. Det finns en plan, en barmhärtig plan med alltsammans. Allt är fullbordat i honom.

Må vi be att våra ögon öppnas för den planen och för dess barmhärtiga ljus.

Amen.