– Fil 4:4-9:1-4 Ps 1:1-4,6 Joh 17:20-26 –
Vi firar den helige Benedictus dödsdag. Liturgin kallar dagen hans himmelska födelsedag.
Gregorius den store berättar att när gudsmannen förstod att döden närmade sig, då lät han sig föras till kyrkan, där han tog emot den heliga kommunionen. Stödd av sina bröder, står han sedan med lyfta händer och överlämnar sin ande.
Hans dödsdag blev hans övergång, hans transitus, till Guds rike.
Han hade själv använt de verktyg som han satt i sina bröders händer. Han har tagit fasta på ”allt som kallas dygd”, som Paulus uttrycker det i första läsningen.
Dygderna blev verktyg, som gav hans hjärta och hans tankar ”skydd”.
Det viktigaste av Benedictus verktyg, han upprepar det flera gånger, är att ingenting föredra framför kärleken till Kristus. När det viktigaste kommer först, får allt det andra sin riktiga plats.
Då kan bröderna umgås med de jordiska tingen, med tiden, kroppen, arbetet, gästerna, medierna etcetera, utan att förlora friden.
Det avgörande sker i hjärtat. De knepigaste synderna begår vi ju med tankarna. Därför är bönen i hjärtat så viktig.
När bönen glöms bort eller sker på rutin kör vi lätt i diket, inte minst i tankarna.
Men inte ens då är det hopplöst. Cassianus påminner Benedictus om att snedsteg i hjärtat blir en hjälp för ödmjukheten.
Benedictus kunde ta det avgörande steget.
Vi firar hans lysande övergång och ber om hans mäktiga förböner för att själva förbli i friden och gå vidare mot den himmelska födelsedagen.
