1 Sam 16:1b, 4-7, 10-13  Ef 5:8-14  Joh 9:1-41

Att få sin syn eller att förbli blind

Människan har fem sinnen. Av dem anses synen vara det förnämsta. Med synen orienterar vi oss i verkligheten och tar oss fram på vägen. När vi förstår något säger vi att det ”har gått upp ett ljus”. Slutmålet för människan är att se Gud. I dagens evangelium hör vi om en man som var född blind. Han får inte bara fysisk synförmåga, utan också andlig klarsyn. Men bredvid honom står andra. Jesus säger att de är blinda, trots att de kunde se med sina fysiska ögon.

Det är inte självklart att människan vill se. Evangelisten Johannes, som gett oss dagens evangelium, vet att det pågår en kamp i världen. Det är inte självklart att hans älskade mästare blir motta­gen. I inledningen till sitt evangelium säger han om Jesus:

”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot ho­nom.” 

Fariséerna representerar detta motstånd. När de frågar ut den blindfödde berättar han rakt och rättframt om det som har hänt, hur en som heter Jesus lade en deg på hans ögon. Han fick tvätta sig i Siloadammen och nu kan han se. Men farisé­erna är blockerade. De menar sig redan veta. Sådant kan bara inte ske, åtminstone inte på en sabbat. 

Därför frågar de ut mannens föräldrar. De bekräftar att mannen är deras son och att han föddes blind. Men vem som botat ho­nom vågar de inte säga. De hänvisar till honom själv: ”Han är gammal nog. Fråga honom själv”.

I fornkyrkan lästes denna text för dem som skulle döpas under påsken. Dopet kallades upplysning. Genom tron fick de döpta sin andliga syn. Under för­bere­delsen ställdes konkreta frågor om dopkandidaterna var beredda att leva det kristna livet. Den blind­föddes mod och redlighet i evangeliet ställdes fram som en förebild för dem som skulle döpas.

Fariséerna frågar ut mannen en andra gång. De korsförhör ho­nom, men han visar sig inte bara modig. Han är också sann och redbar. Den blindfödde märker att fari-séerna har blandade motiv, och han låter sig inte ma­nipuleras. Tvärtom ställer han motfrågor. ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyss­na? Varför vill ni höra det igen?” Som om han hade hört apostelns ord i andra läsningen om att avslöja mörk­rets gär­ningar. 

Så resonerar han lugnt och sakligt. Det är något ovanligt som har skett. ”Aldrig har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.” Den blindfödde drar själv en slutsats: ”Om den här man­nen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.” Men det blir för mycket för de höga teolo­gerna: ”Du föddes syndig alltigenom”, säger de, ”och du skall under­visa oss!” Så kör de ut honom. De utövar makt, det sämsta av alla argument.

Först nu är tiden mogen för ett möte mellan Jesus och mannen själv. Han har prö-vats och får nu den fråga som dopkandidaterna skall få vid dopet: ”Tror du på Männi-sko­so­nen?” In i det sista vill han inte säga något som han inte ärligt kan stå för. Han frågar sig fram. ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.” Gud begår inte våld på människan. Mannen vet att tro förutsätter människans vilja att tro. Han hade kunnat dra sig undan, men han vill och tycks beredd att betala priset. Då är tiden mogen. Han får det svar som öppnar både hans öron och hans ögon och som förvandlar hans liv. Jesu säger: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.” Då faller han ner med pannan mot maken och tillber sin Herre.

Den blindfödde får sin syn, medan fariséerna blir befästa i sin blindhet. Det är do-men, som betyder urskiljning. ”Till en dom har jag kommit hit till världen”, säger Je-sus, ”för att de som inte ser skall se och de som ser (= de som menar sig se) skall bli blinda.” Men domen fälls inte av godtycke eller som ett plötsligt domslut från högsta instansen. Egentligen fäller fari­séerna domen över sig själva, när de håller fast vid sin egen förblindelse och ovilja.

Några fariséer råkar höra Jesu replik och frågar spy­digt: ”Är kanske vi också blin­da?” Jesu svar gör det ännu tydligare: ”Om ni vore blinda (= utan möjlighet att se) skulle ni vara utan synd. Men nu sä­ger ni att ni ser. Er synd står kvar.” Je­sus utgår från att människan har en förmåga och en skyldighet att svara an. Människan har ett samvete. I svaret på vad hon hör och ser av­slöjar hon sitt inners­ta. Tidigare i samma evan­gelium säger Jesus: ”Detta är domen, att när ljuset kom in i värl­den, då älska­de män­niskorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gär­ningar var onda… Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset.”

Är livet så allvarligt? Kan människan döma sig själv till mörkret? Johannesevange-liet tvekar inte att svara ja på den frågan. Men profeten inskärper samtidigt Faderns oryggliga vilja: ”Så sant jag lever, säger Herren, jag vill inte syn­darens död, men att han omvänder sig och får leva”.

Bredvid fariséernas högmod står den blindföddes ödmjukhet. Hans tro och redbar-het är en gåva som han har fått utan egen förtjänst. Därför är det ödmjukheten som avgör. ”Guds gärningar uppenbaras på honom.”

Lovad vare Du, Herre, som uppenbarat din plan och din vilja i det heliga evange-liet.

Amen.