– Mik 7:14-15,18-20 Ps 103:1-4,9-12 Luk 15:1-3,11-32 –

Profeten förundras.

”Vilken Gud är som du, du som tar bort skuld och förlåter synd. Din vrede består inte för alltid, du vill helst visa nåd”.

Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”.

Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker få honom att dela glädjen över att hans bror har kommit hem.

Förundras vi över Guds barmhärtighet, eller tar vi den som själv­klar?

Den äldre sonen analyserar korrekt och rättvist. Människan för­stör sitt liv när hon syn­dar, men han är blind och döv för det vik-tigaste.

Av den yngre sonen hör vi inte ett ord. Han är förstummad.

Profeten talar om att ”leva ensam i en vildmark”. En träffande bild för klostret, eller för hjärtat. En plats där människan växer i förun­dran över Guds barmhärtighet. Eller, må Gud för­­bjuda det, där hon förblindas och förhärdas.

Människan röjer väg för förundran genom ångerns tårar, som ger en allt djupare självkännedom. Den yngre sonen kom ”till sig själv”.

Förlåtelsen är inte bara ny varje gång. Den inte bara befriar från skuld, den ikläder oss Kristi rättfärdig­het, ”min finaste dräkt”, sä­ger fadern.

Fadern antyder det i orden till den äldre sonen: ”allt mitt är ditt.”

Låt oss be om tillväxt i denna förundran. Endast Anden kan ge oss den.