1 Mos 12:1-4a, Ps 33: 1-5,18-22,22 2 Tim 1:8b-10, Matt 17:1-9

Vägen har fått ett mål

Människans liv kan liknas vid en väg. Det kan nog de flesta instämma i. Men frågan är om vägen har ett mål? Inte alla är beredda att instämma i det. Utan mål saknar människans väg något avgörande.

    Abraham kallades att ge sig av mot ett mål, ett okänt land. Han fick bryta upp från sin släkt, sitt hem och sitt land, för att gå till ett land som Gud lovade att ge honom. Abrahams väg blev en bild för Guds folks vandring genom tiden. Kyr­kan kände igen sig i Abrahams väg. I den heliga eu­karistin hör vi om Kyrkans ”pil­grimsfärd på jorden”. Men hon blir också ett tecken för hela den mänskliga familjen. Det står ju att alla folk skulle önska sig den välsignelse som Abraham hade fått.

    Fastetiden påminner om denna väg. Vi går med Jesus på väg till Jerusa­lem. I bör-jan av den vägen tar Jesus med sig tre av sina lärjung­ar upp på ett högt berg. Det är ett avbrott på vägen, ett avbrott som föregriper och vi­sar vägens mål. Kyrkan låter oss följa med upp på detta berg i början fastetiden för att ge oss en skymt av pås-kens mål på andra sidan Jesu lidande och död.

    Påskens strålande ljus fick de tre lärjungarna se på det heliga berget, när Kristus förvandlas in­för dem. ”Hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset”. Ett lys­ande moln sänker sig över dem och Faderns röst förkunnar Jesu gu-domliga hem­­lighet: ”Detta är min älskade son, min utvalde”. Molnet är en symbol för den he­lige Ande, det moln som skall visa folket vägen genom öknen. Därmed är det en upp­en­barelse av den heliga Treenigheten, ursprung och mål för hela den mänsk-liga his­to­rien.

    På jorden är människans liv en prövning och en kamp. Den hårt prövade Job får höra det (Job 7:1) och var­je männi­ska kan bekräfta det, men endast evangeliet vitt-nar om att vägen har fått ett mål. Det är det som gör skill­nad. Det påverkar ”i förväg”, redan när hon är på vä­gen. Det är en avgörande skill­na­d, om människan äger hoppets gåva eller lever ”utan hopp och utan Gud i världen”. Människans liv är inte tänkt att sluta i död och intighet. Målet är det ljus som lyser på förklaringsberget. Männi­skans mål är att bli delaktig av detta ljus, att gu­dom­liggöras. ”Kristus uppenbarade sin härlig­het för att visa att vägen genom lidande och död är en väg till den gudomliga härlig­heten”.       

    Abraham fick se en skugga av detta när han fick löftet om ett eget land. Det gav honom kraft att bryta upp. Hans uppbrott blev upptakten till ett nytt folk, Guds folk, som förstår att livets mål är större än det vi kan se här på jorden. Den insikten gör oss till pilgrimer, inte till nos­­talgiker, som ser oss bakåt. ”Vi glömmer det som ligger bakom oss och sträcker oss mot det som ligger framför.” Abrahams uppbrott har lett till otaliga uppbrott. Trons uppbrott, som ger hopp och kulmi­nerar i kärleken. Den monas­tiska kallelsen har känt igen sig i Abrahams uppbrott, men det gäller alla män-niskor.

    För att uppenbara detta slutmål tar Jesus med sina lärjungar upp på för­klarings­berget. De får se hans gudamänskliga ansikte som människan egentligen inte kan se utan att dö. Ändå finns inget mera fascinerande än Jesu Kristi ansikte. ”Ditt ansikte, Herre, söker jag”, sjöng systrarna i mässans inled­ning. De tre lärjungarna ser, en kort stund, men till­räckligt klart för att sedan aldrig kunna sluta att söka detta ansik­te, och för att förmedla det till alla som hör evangeliet.

    I detta ljus får allt sin förklaring och förvandling. Mose och Elia, som båda hade mött Gud på höga berg, samtalar med Jesus och känner igen honom som de profe­terat om. Jesus står i centrum, mellan de två. Han förklarar och förenar de två för-bunden med varandra. I honom kommer allt på sin rätta plats.

    Petrus blir hänryckt och förvirrad. Han vill hålla kvar synen och bygga hyddor. Men Jesus följer inte hans råd. Somliga kyrkofäder ”förmanar” Petrus att inte svika, utan gå ner från berget och bejaka sin apostoliska uppgift. Ett lysande moln sänker sig över dem. Ur molnet hörs en röst: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.”

    Det lärjungarna ser och hör blir för mycket för dem. De faller ner i förskräckelse. Då går Jesus fram till dem. Han rör vid dem. Med sin mänskliga hand rör Gud vid den förskräckta män­niskan och hans röst ljuder: ”Stig upp och var inte rädda.” Då lyfter de blicken. Nu är de tillbaka i tiden och rummet. De är åter på vägen. Nu ser de ing­en, ingen utom Jesus. Men nu vet de att vägen har ett mål.

    Så går de ner från berget och vidare mot Jerusalem. Också kyrkan går vidare på sin pilgrimsvandring. År efter år låter hon oss fira fastetiden i bön, bot och barmhärtig­het. Vi får hjälp att öva oss i konsten att leva i hoppet. Be­ne­dictus ger sina bröder en fastebok, en bok ur bibeln, som de skall läsa från början till slut. Origenes säger att vi skall ”bygga hyd­dor för ordet i våra hjärtan”. Kollekt­bö­nen talade om att göra ”ordet till vår andli­ga föda, så att vi för vårt inre kan se hans härlighet”. Vi lyss­nar för att se, och stärkas i hoppet.

    Varje eukaristi är ett förkla­ringsberg. Vi går fram till kyrkans altare, som lärjungarna gick upp på förklaringsberget. Där sker en förvandling, uppenbar för den som lyssnar och ser i tro. Vi faller ned i bävan och tillbedjan. Det bröd som ges – det står att ”Je­sus rörde vid dem” – påbörjar för­vand­lingen i kommunikanterna. Människan blir det hon äter. ”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.

    Vi är ännu inte framme, men ljuset från förklaringsberget visar att vägen har fått ett mål.

    ”Lovad vare Kristus, som dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset!”

    Amen.