– 5 Mos 26:16-19 Ps 119:1-2,4-5,7-8 Matt 5:43-48 –

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans ut­val­da folk. Herren vill vara deras Gud och folket vill vara hans folk.

Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Folket blir upphöjt över alla andra folk.

Men just denna utmanande olik­het har som mål att dra in alla folk i den­­na unika relation. Unicitetens mål är universaliteten.

Kyrkans är kallad att vara ett ”tecken och ett redskap för den innerli­gas­te föreningen med Gud och för hela mänsk­lighetens en-het”.  

Det blir som tydligast i budet att älska fien­­den.

Budet hör till de svåraste. Det är något vida mer än allmän medmänsk­lighet. Samtidigt som den yttersta medmänskligheten skym­tar fram just här. 

Vi är kallade att vara barn till den Fader som låter solen gå upp över bå­de goda och onda. ”Var fullkomliga som er fader är full-komlig.”

Vi ser det hos helgonen, varav många blev martyrer för bekännelsen till det ”unika”. Andra ”kändes igen” i sin enkla och full-komli­ga mänsk­lig­het.

Många har tackat för sina fiender. De kallade dem sina ”läkare”. De blottlade och botade djupare liggande sjukdomar i det egna hjärtats innersta.

Den heliga eukaristin är det nya och eviga förbundets offer. Där, och endast där, rinner den källa fram som gör kärleken till fien-den möjlig.