Mal 3:1-4 Ps 24:7-10 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40
Att få sin syn
Evangelisten Lukas målar en ikon för oss. Med sina ord målar han bilden av den gamle Symeon med barnet i sina armar. Ikonen är målad i varma färger, den är genomlyst av glädje över ett fullbordat liv. Han får se det han länge har väntat och hoppats på. Symeon kan be sitt livs aftonbön. Han hade fått ett särskilt löfte att inte dö innan han hade fått se den utlovade Messias. Konstnären Rembrandt har fram-ställt honom som blind. Men det hindrar honom inte att se. Med sitt inre öga ser han frälsningen. Han har inte ögon för något annat. ”När jag har dig frågar jag efter intet på jorden.”
Symeon befinner sig i templet. Hans ord är präglade av de skrifter han har läst och de böner han har gjort till sina. Hans aftonbön är liturgisk. Han representerar det utvalda Gudsfolket som fått del av löftena. Samtidigt får han bilden att vidga sig till alla folk. Han talar inte bara om en härlighet för Israel, utan om ett ljus för alla folk, för alla dem som skall få del av detta ljus. För oss som får bära hans ljus i våra händer.
Herrens frambärande i templet blev en stor högtid. Vi vet att festen firades i Jeru-salem redan på 400-talet. Det präglades av samma glädje som själva påsken. Sena-re tillkom den procession som också vi har firat. Kyrkan ”gör” det hon tror.
Men vår ikon är inte sentimental och romantisk. Lukas återger också ord ur Symeons mun som känns som ett skarpt svärd. Orden anger barnets framtida öde: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många och till ett tecken som väcker strid”. Till Maria säger han att ett svärd skall gå genom hennes själ – ”för att mångas innersta tankar skall komma i dagen”. Hans ord visar både Kyrkans och lärjungens villkor i världen. Men syftet är detsamma, att göra oss seende. De ord som kan låta hotfulla skall inte förskräcka, utan göra oss ännu mera klarsynta. När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sina synder. Vår ikon förblir en bild för den som vill bli seende. Vägen dit är en framkallningsprocess.
Striden går genom det egna hjärtat. Ju närmare människan kommer Jesus, desto mera blottläggs inte bara de goda utan också de onda tankarna. ”När budordet kom fick synden liv”, säger aposteln. Ju klarare solen lyser, desto tydligare ser man också de små fläckarna på fönsterrutan. Symeon tycks redan ha genomgått sin luttring. Säkert har han gjutit många tårar. Men inte vilka tårar som helst. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Den Ande som öppnade Symeons ögon kallas Tröstaren. Hans hjärta är rent. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.” Därför ser han det andra inte ser. Det fanns säkert andra i templet, men det var bara Symeon och Hanna som såg. Nu kan väktaren få avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.
Dessförinnan måste svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Människan inser att hon inte kan vara neutral. Hon kan inte bara titta på, välja och vraka. Då förblir hon själv den högsta auktorite-ten. Och vad hjälper den i dödens stund? Människan måste välja sanningen och avvisa lögnen. Samvetet säger: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda”.
Också den som lever ett i yttre mening anständigt liv kan ju tillåta sig att vredgas på sin nästa eller baktala henne. Hon skjuter undan vissa av Jesu eller kyrkans bud. Hon fortsätter med synder i det fördolda. Svärdet blottlägger detta dubbelliv, lusten att ändå förbli herre över sitt liv, oviljan att överlåta sig utan egna villkor. Men ljuset lyser för att bota vår synskada. Symeon måste ha haft ett rent hjärta. Därför tar han barnet i sina armar. Han ser.
Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. I den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, kan missmodet lätt sippra in. Människan ställs i valet mellan förtvivlan och överlåtelse. Svärdet måste tränga så djupt, för att ljuset skall tändas i hjärtats innersta mörker. Jungfrun Maria visar vägen när hon säger: ”Jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig efter ditt ord”.
Bilden av barnet i Symeons armar är en bild för frälsningen. Bilden är präglad av frid. Evangeliet ger oss denna ikon för att öppna våra ögon och stärka oss i hoppet. Det Symeon fick se och hålla i sina armar, får vi inte bara höra om i evangeliet och se på altaret. Vi får införliva det med våra kroppar och i våra liv. Gåvan läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga kommunionen, Kristi kropp, som vi ser med trons ögon och kysser med våra läppar.
Eukaristin är hoppets källa. Den ödmjuke kommunikanten kan ta Symeons ord i sin mun: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Lovad vare Herren som öppnar våra ögon och ger oss detta hopp.
Amen.
