– 2 Sam 24:2,9-17 Ps 32:1-2,5-7 Mark 6:1-6 –

David anbefaller en folkräkning, som snarast blev en mönstring. Joab, hans överbefälhavare, ge­nomför den och kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”.

Det kan tyckas som en nor­mal åtgärd för en kung som vill veta vilka resurser som finns, men Gud ser det som en svår synd. Straffet drab­bar dessutom fol­ket.  

Vari synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds be­skydd börjat svikta så att han mera började lita till egna och mili-tära re­sur­ser?

Det ges inga tyd­liga svar. Men Davids samvete slår honom och han tycks själv ha insikt: ”Det är ju jag som har syndat”.

Också folket i Jesu hemstad tycks ha svårt med tron. De kan inte tänka sig att den pojke som de sett växa upp ibland dem skul­le vara något särskilt. Ingen är profet i sin egen hemstad. Också Je­sus ”för­vå­na­de sig över att de inte ville tro”.

Nils Hermansson var biskop i Linköping under det plågade 1300-talet och försvarade de svaga gentemot de mäktiga, men har var framför allt lärare i tron.

Han skulle instämma i vad en av hans samtida, Magister Mattias, sä­ger: ”Rätt­visan kräver att synderna be­straffas, barmhärtigheten att de blir förlåtna. Gud är starkare när han förbarmar sig över syndarna än när han utkräver straffet av dem”.

Det är samma mönster när abboten i Benedictus regel skall utro-ta felen hos bröder­na. Han skall göra det ”klokt och kärleksfullt”.

Känslan får inte förlama den ansvarige så att rättvisan sätts ur spel, men rättvisan får ald­rig glömma barmhärtigheten.