– 2 Sam 1:1-4,11-12,17,23-27 Ps 80: 2-3,5-7 Mark 3:20-21 –

David och hans män river sönder sina klä­der när de hör att Saul och Jonatan har fallit i striden, de gråter och fastar. David sjung­er klagosång: ”Din härlighet, Israel, ligger sla­gen.”

När Jesus närmar sig sitt lidandes kulmen säger han: ”Nu är Män­­­niskosonen förhärligad”. Just när härligheten tycks gå om intet. Men förnedringen skall snart förvandlas till sin motsats.

Vad tänkte hans anhöriga när allt verkade som mest obegripligt, de som tidigare menat att han var ”från sina sinnen”? De skulle senare höra till hans lärjungar.  

Frans av Sales (d. 1622) var biskop i det reformerta Genève un­der det spända århundradet efter refor­matio­nen. Han förde ska­­ror av människor tillbaka till den ka­tolska tron.

Hans själavård var både sträng och mild, full av humor och sunt förnuft. Hans bok Filotea trycktes på svenska 1888 och läs­tes också av många icke-katoliker.

Han såg inte klosterliv som ”andligare” än gängse yrkes- eller fa­miljeliv. ”När Gud skapade växterna befallde han att de skulle bä­ra frukt, var och en efter sin art. Så befal­lde han även de krist­na, som är den levande kyrkans väx­­ter, att frambringa andliga frukter var och en efter sin särskilda kallelse.”

Nåden skall inte göra oss mind­re mänskliga. Han visste att nå­den inte förstör utan fullkomnar naturen. Själv var han både älsk-värd och älskad.

Det är ”falsk lära att försöka skilja det andliga livet från hant­ver­karnas verkstäder eller från familjelivet. I vilka förhållanden vi än lever både kan och bör vi sträva efter det fullkomliga livet”.

Det senaste konciliet bekräftade Frans´ lära och undervisade grundligt om alla kristnas kallelse till helighet.