– 1 Sam 17:32-33,37,40-51 Ps 144:1-2,9-10  Mark 3:1-6 –

”Striden är Herrens.” – Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men det är snarare tvärt­om.

”Med Gud kan vi göra mäktiga ting.” Det är först när vi tar denna sam­ver­kan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Den oerfarne David vågade gå emot den ärrade Goliat.

Hans modiga kamp utesluter inte förnuft och klokhet. David utväljer lämpli­ga stenar för sin slunga. Goliat står för den and-liga fienden, den last eller frestelse som hotar, gör sig stor och vars strategi är att skrämma. David går till motangrepp och siktar noggrant.

Davids tro och hans re­na hjärta ger ho­nom mod att gå rakt mot sin fiende. Han känner sin slungas ka­pacitet, men han är framför allt viss om att Herren skall ge fienden i hans hand.

I den andliga kampen tar det ofta tid och många nederlag för att få den­na viss­het. Paulus uttryc­ker det så: ”Där­för vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig”.

När David i psalm 144 berättar: ”Han lär mina armar att kriga, mina händer att strida”, då ger han inte sig själv äran. Han säger: ”Herren är mitt värn och min borg, min fästning och min rädda­re”. Herren väntar på vår samverkan, men ”striden är Herrens”.

Biskop Ambrosius är en av dem som förundras över den heliga Agnes mod: ”Alla gråter, inte hon. Alla häpnade över att hon re­dan var ett vittne för Gudomen, hon som på grund av sin ålder inte var vitt­nesgill.

Man kun­de se skarprättaren darra, som om han vore den dömde. Hon förblev jungfru, hon vann martyriet”.

Agnes och David, två vittnen om Herrens strid och seger.