Kortpredikan

– 1 Sam 16:1-13 Ps 89:20-22,27-28 Mark 2:23-28 –

”Hur länge tänker du sörja över Saul?”

Samuel insåg att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kun­de inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Den känslan för­lamade honom.

Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträc­­ker sig mot det som ligger framför”.

När Herren utväljer David att efterträda Saul, ser han inte till hans ut­se­ende, men till hans hjärta, som rymmer både insikt, vilja och känsla, ut-märkta gåvor, när de styrs av Guds vilja.

David var en ”känslig” människa. Han skulle trösta Saul med spel på sin lyra. Hans känslor skulle också föra honom vilse. Men han ångrade sig, lät sitt hjärta re­nas, och kunde gå vidare.

Känslorna är som sabbaten, givna för människans skull.

Lik­som ”Människosonen är herre över sabbaten”, skall männi­skan vara herre över känslorna, låta dem helgas och ställas i Herrens tjänst.

Då helgas de av Anden, som kom över David, när Samuel smorde ho­nom med olja. Anden är oss given i dopets och konfirmationens sakra­ment.

Anden förenar Fadern och Sonen. Anden är enheten.

I den heliga eukaristin ber vi först att Anden skall komma över gåvorna. ”Sänd din Andes dagg att helga dessa gåvor, så att de för oss blir vår Herres Jesu Kristi kropp och blod”.

Efter konsekrationen ber vi ödmjukt ”att vi som får del av Kristi kropp och blod må församlas till ett av den helige Ande”.

Vi ber om den gåvan i varje eukaristi.

Så väldig är den enhet vi ber om.