Jes 49:3, 5-6 Ps 40:2,4ab,7-10 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Botemedlet för vår sjukdom

Världen mår inte bra. Försöken att bota och hela den är valhänta och splittrade. Det måste bli så om man inte vet vari hennes allvarligaste sjukdom består. Det går inte att lita på en läkare som är osäker på eller slarvar med diagnosen.

    I dagens evangelium får vi först en påminnelse om julens budskap. Johannes Dö-paren stiger in i vitt­nes­bå­set och sä­ger: ”Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde, att han är Guds Son.” Och när Döparen avlägger sitt vittnes-börd ställer han också en diagnos, han vittnar om vari världens sjukdom be­står. Han pekar på Jesus och säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Or­den är inte hans egna. Han knyter an till sin föregångare profeten Jesa­ja. Sär­skilt till den text om Herrens lidande tjänare som vi känner igen från långfredagen: ”Det var våra sjuk­do­mar han bar. Han blev sargad för vå­ra syn­der, han tukta­des för att vi skulle he­las”. Så växlar han bild. Tjäna­ren blir ett lamm, ett offer­lamm som ger sitt liv för att bota människan från hennes svåraste sjukdo­m, hennes synd. Allt finns med i Johannes vitt­nes­börd om Je­sus: ”Se Guds lamm som tar bort värl­dens synd”.

     Redan tidigt förstod därför kyrkan att Johannes vittnesbörd hörde hemma, inte ba-ra kring jul och påsk, utan i varje mäs­sa. I dagens liturgi får ordet en slags förklaring i den bön som bes över offergåvorna. Först ber prästen: ”Herre, skänk oss den djupa-ste vörd­nad för dessa mys­te­rier”. Så anges skälet: ”ty var gång detta offer bärs fram blir återlös­ningen när­var­an­de inför våra ögon”.

Det är kyrkans allraheligaste tro att de gåvor som bärs fram förvandlas till Kristi kropp och blod. Ing­en botas av en symbolisk medicin. Bönen talar också om att ett offer bärs fram. Redan när Kristus gav sin kyrka eukaristins gåva antyddes det. Je-sus sade inte bara: ”Det­­ta är min kropp”. Han sade: ”Detta är min kropp som offras för er.” Redan när måltiden instiftas kväl­­len före hans lidande, förenar han måltiden med sitt offer på korset dagen efter, och med sin uppståndelse tre dagar senare. Svaret när vi firar eukaristi lyder ju: ”Din död förkun­nar vi, Her­re, och din upp­stån­del­­se bekän­ner vi”. Golgo­ta och den öppnade graven, Kristi kors och hans uppståndel-se, blir närvarande inför våra ögon!

Döparens ord hörs ännu en gång i mässan. Efter brödsbrytelsen lyfter präs­ten det offrade brödet, hostian, och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som bli­vit kallade till Lammets måltid”. Det sista ordet om ”Lammets måltid” är hämtat från Uppen­ba­relseboken, som ger en vision av den himmelska måltiden, där Lammets offer bär sin slutliga frukt. Eu­karistin är också ett föregripande av himlen. Hela återlösningen blir när­var­an­de inför vå­ra ögon.

Närvaron är inte ett fotografi. Offret är verksamt. Det som en gång skedde i Kristi död och uppståndelse görs närvarande med hela sin kraft. Offret på altaret utför vad orden sä­ger. ”Se Guds lamm som tar bort världens synder.” Eukaristins heliga offer rymmer en fräl­sande och helande kraft. Eukaristin är ett motmedel mot ondskan och ett botemedel mot de synder som frestar oss var­je dag. Utan det eukaristiska offret skulle korset bli ett avläg­set min­ne och världen berövas den kraftigaste medicinen mot sin allvarligaste sjukdom. Mässan hindrar världen från att gå under. Människan, också den troende, är glömsk, men i varje mässa lyfts medicinen fram för hennes ögon: ”Se Guds Lamm, som borttager värl­dens synder”.

Eukaristins helande välsignelse ges inte automatiskt. De troende måste själva vara när­varande, med både kropp och själ. Den som är andligen frånvarande ser bara det som händer på ytan, de yttre riterna, i värsta fall som ett hokus-pokus. Där-för bereder oss kyrkan un­der ordets li­tur­gi, så att våra ögon och hjärtan öppnas. Vi blir seende genom att höra och vi del­tar ge­nom vår bön.

Det är prästen som frambär offret. Men eukaristin är också hela kyrkans och varje troendes offer. Fäderna på Andra Vatikankonciliet säger högtidligt: ”När de (troende) tar del i det eukaristiska offret, som är hela det kristna livets källa och höjdpunkt, frambär de det gudomliga offret och samtidigt sig själva till Gud, för att så lära sig att offra sig själva”. De troende förenar sig med sin Herres offer. Det bröd och det vin som vi bär fram i offertoriet är symboler för oss själva. De troende förenar sina liv med Kristi överlåtelse och offer till Fadern. Vi följer honom. Vi låter oss dras till Fa-dern. ”När jag blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig,” säger Jesus. Allt bärs fram: Kropp och själ, vårt arbete, våra sjukdomar och lidanden, vår tacksägelse och lovprisning, allt läggs på pa­te­nen och gjuts i kalken. Efter åminnelsen av Kristi offer ber prästen: ”Må han fullkom­na oss till en evig gåva åt dig”. Brödet och vinet förvandlas för att vå­ra liv skall förvand­las. Kom­munikan­ten blir helig genom att ta emot det heli­ga.

Eukaristin för oss in i evigheten. In i det rike där helgonen redan är och ber för oss, anförda av den saliga Jungfrun Maria, den helige Johannes Döparen och alla helgon. Kyr­kan kan inte låta bli att be om fred och hälsa för hela världen. Hennes Herre har ju offrat sig för hela världens synder. Också för dem som gått före oss med trons tecken, men som behöver renas i skärselden för att kunna träda in i det gudomliga ljuset.

Augustinus skriver: ”Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i alta­rets sakrament, där det blir klart att i det som hon frambär blir hon själv framburen”. Han fortsätter: ”Om ni är Kristi lemmar då ligger ert mysterium på altaret. Ni mottar er hemlig­het. På detta svarar ni ’Amen’, och därmed undertecknar ni det”.

Lovad vare du, Herre, som låter ditt offer fullborda våra liv, ditt namn till pris och ära.

Amen.