Söndagen efter Trettondedagen

Jes 42:1-4,6-7 Ps 1-4,9c,10b  Apg 10:34-38   Matt 3:13-17

Dopet som förvandlar

Jesus låter sig döpas av Jo­han­nes i Jor­dans vatten. Evangeliet målar det som en bild för våra ögon, en ikon. En ikon är inte som ett fotografi, som bara ger information om något förflutet. När den troende betraktar ikonen, ger den ifrån sig ett ljus som påver-

kar betraktaren. Som när två personer möts och verkligen ser varandra. Något händer. Ikonen för­med­lar till betraktaren vad den avbildar. I väst är vi vanare att tänka så om Guds Ord. När vi läser och lyssnar, talar ordet till oss. Iko­nen är ett förtätat ord, ett ord som blivit bild, en bild som förvandlar.

    Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min äl­skade son.” Ordet up­pen­barar den intima enheten mel­lan Fadern och Sonen. ”Jag är i Fa­dern och Fa­dern är i mig”, skall Jesus säga senare. Fadern har gett allt sitt till Sonen: ”Allt mitt är ditt.” Sonen har sin lust och glädje i att göra Faderns vilja. Anden sänker sig över Jesus, som blir Kristus, den Smorde, smord med Andens olja. Sonen är ett med Faderns Ande, enhetens och glädjens Ande. Betraktaren av Jesu dop ser med trons öga rakt in i den heliga Tre­enigheten.

    Det händer något på vår ikon. Jesus låter sig dö­pas, han stiger ner och upp ur vattnet, himlen öpp­nar sig och rösten hörs. Kyr­kan ser i Jesu dop hela fräls­ningen samlad och föregripen: ”Förunderliga mysterium: idag avtvår univer­sums Skapare våra synder i Jor­dan.” Själva påsken föregrips. På vissa iko­ner ser man So­nen omsluten av vattnet. Skaparen låter sig om­famnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jor­diska mor. Skaparen stiger ner och in i skapelsen för att helga och för­vandla den.

Därmed anar vi avsikten med Jesu dop. Det ser den som låter sig präg­las av bilden. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Den första gången vi påverkades av denna ikon var när vi själva döptes – i Fa­derns och So­nens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan var det vanligt med dop i Trettonde­dags­tid. Dopkandida­ten ”stiger in” i Jesu dop. Hon lämnar mörkrets värld och går in i ljusets rike. De nydöpta kallades i den tidiga kyrkan de ”upplysta”.   

Det som hände en gång när vi döptes får vi ständigt betrakta och påminnas om. Vi påminns om det när vi berörs av det helgade vattnet vid kyr­kans port eller när mässan inleds med vig­vattenbestänkning.

Låt oss nu närmare betrakta bilden.

Rösten – ”Du är min älskade son.” Han var det från början, när Anden sänkte sig över jungfrun. Jesus visste det och glömde det aldrig. Men vi, Adams barn, har dåligt minne. Vi lyssnar till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten ljuder när Adam och Eva hade gömt sig i paradisets buskage. ”Lyssna, min son, till mästarens under­vis­ning”, ropar Be­nedictus som första ord i sin regel. Det är inte en främ­mande röst som ropar. Sonen lär sina lärjungar att sä­ga: ”Fader vår.” Gud talar sitt ord i Kyrkans och lärjungens öra och i hen­nes hjärta: ”Du är min älskade son/dot­ter”. Hur kan jag då ett enda ögonblick låta mig styras av bedrövelse?

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, dels något som ger liv. Något i människan måste dö. Synd kallas det. Om synden får råda dras hela män­niskan ner i döds­riket, där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse, bikt och bot­gör­ing. Jesus har själv ställt sig i raden av bot­görare. Skulle då vi, Adams barn, va­ra för stora och stolta för att gå den vä­gen? 

Vår ikon stannar inte i de djupa vattnen. Jesus stiger ”ge­nast upp ur vattnet”, som renar och blir en källa till liv. Den döpte, och varje botgörare, förs upp under en öpp­nad himmel. Ödmjukhetens förunderliga hemlighet.

Det förvandlar också blicken hos den som betraktat ikonen. Betrak­ta­ren ser ska-pelsen med nya ögon. Hon ser att också skapelsen fröjdades och ”skälvde” vid Jesu dop. Hon minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besitt­ning. ”Jor­dan hejdade sitt lopp, vattnet skälv­de och upp ur flo­den steg den nya ska­pelsen.” Den döpte ser och anar kyrkans hemliga kraft.  

Andens olja – Anden sänker sig över Jesus och förblir över honom, liksom oljan blir ett med den kropp som smör­jes. Kyrkan använder olja, vid dop, konfirma­tion, prästvigning, sjuksmör­jelse och olika vigning­ar. Oljan tränger in. Den mjukar upp det stelnade och helar det sargade. Andens olja kallas Hjälparen. Något har blivit Någon, som tar sin boning i den smor­de. Anden blir vår intimaste vän. Tyst och stilla i vårt innersta. Ett ljus som lyser upp lärjungens hjärta, som en inre smörjel­se. Ibland som en lågmäld rådgi­vare. ”Han ger mig råd. Mitt inre förmanar mig om natten”. Även om vi under prö­vo­tider varken hör el­ler erfar något, så är han i vårt innersta hela ti­den. Aposteln säger: ”Kristus finns i er, hoppet om härligheten.”

     Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av So­nens person och verk, genom den helige Ande – denna bild fullbordas i be­traktaren. Aposteln sammanfattar vad som händer den som betraktar evangeliets ikon: ”Vi alla som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och sam­ma avbild; vi förhärli­gas av denna här­lighet som kommer från Herren, An­den”.

     Må kollektbönen bli vår personliga bön: ”Låt honom, som till det yttre blev som en av oss, förvandla vårt inre till sin bild och likhet”.

     Amen.