Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6  Matt 2:1-12

Vägen till den stora glädjen

”När stjärntydarna såg stjärnan fylldes de av stor glädje.” Så berättar evangelisten Matteus. Hans kollega Lukas berättar vad herdarna fick höra un­der julnatten: ”Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket”. Idag, tret­ton dagar senare, hör vi hur stjärntydarna fylldes av den glädjen. De leddes av stjärnan från sitt hem-land, för­modligen Babylonien, först till Je­rusa­lem, sedan till Bet­lehem och den plats där de fann barnet och dess moder. Vi hörde i första läsningen hur redan profeten Je­saja hade för­utsagt det: ”Vid den synen skall du stråla av fröjd, och ditt hjärta skall bä­va och vidga sig”.

     Varje människa längtar efter denna glädje. Hon är inte skapad för sorg och be­drö­velse, utan för glädje. Vi anar att den glädje som evangeliet utlovar är något mera än den ytliga och världsliga glädje om vilken ordspråket säger: ’Snabbt vunnen, snabbt för­svunnen’. Nå­gon tänker att den stora gläd­jen bara är avsedd för ett fåtal. Men ängeln sa­de till herdarna att gläd­jen gällde ”hela folket”. Därför borde det vara varje männi­skas högsta priori­tet att söka och finna den glädjen, och att bevara den. Den bistra verklighe­ten är att många som fått smaka den, också om de gått i kloster, ofta förlorar den. En munk berättar om en väl­dig bedrövelse som kan drabba honom. Alla käll­språng tycks torka ut. Oro tar över och han står inte ens ut med att stanna i sin cell. Bönen blir en lösdrivare och sjä­len känns steril. 

    Vad hindrar mig att hitta den glädje som förblir? De vise männen visar vägen. De bröt upp och sökte. De nöjde sig inte med att dis­kutera det säll­samma stjärnfenome-net som de hade observerat. Det gav sig av på en lång och riskabel resa. Deras fö­retag blev säkert både ifrågasatt och förlöjligat av kolleger, vänner och den egna fa­miljen. Men de lät sig inte hindras. Den sanna gläd­jen måste sökas.

    Inte heller sökte de i blindo. Trots att de inte tillhörde Israels folk kände de sannolikt till profetian i fjärde Mose­bo­ken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. När de vise männen hade sett stjärnan gå upp i öster lät de sig styras av de ord de hört ur judarnas heli­ga Skrift. Vi märker det också när de kommer till Jerusa­lem. De lyssnar till de skriftlärda, som besvarar frågan var Messias skulle födas. Profeten Mika hade sagt: ”Du Betlehem i Juda land är ingalun­da ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en höv­ding, en her­de för mitt folk Israel”. Det första hindret på vägen till den stora glädjen är okunnighet om Gud och om Je­sus Kristus. 

    Men också den som har fått kunskap kan övermannas av tröghet och lockas att söka glädjen på fel stäl­le. Den första ivern kan mojna och annat kan smyga sig in och ta över. Brist­ande glädje kan bero på att man läm­nat ut sitt inre åt främmande och världsliga in­flytelser. Det var det första svar som den bedrövade munken fick, när han frågade var bedrövelsen hade sin upprinnelse. Han hade släppt in främmande krafter i hjärtat. De vise männen är våra fö­re­bil­der när de låter sig ledas av Guds ord, symbolise­rat av stjär­nan. Deras iver att lyssna till och lyda Guds ord övervann både okunnighet och tröghet.

    När de vise männen kom till Jerusalem och deras fråga väckte oro i staden hade de själ­­va kunnat dras in i debatter och pratande. I stället lyssnar de bara till vad pro­feten sagt och fortsätter lugnt sitt sökande. Inte heller återvänder de till Herodes utan tar en annan väg hem till sitt land. Den vägledning vi har fått mås­te följas målmedvetet. Ingenting får hindra. Män­niskan kan inte tjäna den sanne Guden och samtidigt ha andra gudar bredvid. Att låta ogräs växa i det eg­na hjär­tat stry­per glädjen. I klost­ret på­minns vi om denna glädje i en av aftonbönens psalmer: ”Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras när de får säd och vin i över­flöd”.

    Om det första hindret är okunnighet och trög­het, så är det andra hindret ovilja att vända om från synden.

    De vise männens hjärtan var dessutom ödmjuka. Vi märker det, när de faller ner och till­ber bar­net. De visa och rika faller ödmjukt ner inför det fattiga barnet. Hos dem tycks inte ens högmodet hindra dem att behålla glädjen. Detta hinder kan drabba inte minst den som kämpar ivrigt. Den högmodige är aldrig riktigt glad. Medan den öd­mju­ke får del av en ständigt växande glädje, också när glädjen prövas och luttras. ”Gläd er alltid i Her­ren”, säger hans apostel. Han vet att glädjen är en andlig gåva som finns i hjärtats innersta, även om den inte alltid känns. Glädjen tycks vara lika viktig som bönen och tack­sä­gel­sen. Aposteln uppmanar och säger: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud”. Lärjungen är i konfirmationen smord med chrisma, som är glädjens olja.

De vise männen visar att hindren till den stora glädjen inte är omöjliga att övervin­na. Både trög­heten att söka, frestelsen att synda och det envisa högmodet är möjliga att övervinna. Barnet i krub­­­ban är större än uni­versum, säger vår tidigare påve Benedikt, starkare än alla hinder.

När sikten klarnar förstår den ödmjuke sökaren att han själv är sökt. Det är Gud som söker och drar människan. Det är hans Ande som övervinner hindren. Han har låtit sin Son födas till jorden för att dra människan till sig och återge henne den förlorade glädjen.

Lovad vare Herren som med stjärnan ledde hedningarna till din enfödde Son. Led även oss till den förblivande och eviga glädjen.

Amen.