Apg 6:8-10; 7:54-60  Ps 31: 3c-4,6,8ab,16b-17 Matt 10:17-22

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen

Det förunderliga utbyte vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Han har blivit delaktig av Kristi kraft. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse.

    Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

    Stefanos vittnesbörd möts av ursin­ne. Men inte ens detta ursinne kan släcka Ste­fanos kärlek till dem. Han besvarar deras ursinne med för­bön: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Slutet av Stefanos liv blir delvis en kopia av hans Herres liv. En kyrkofader, Fulgen­tius av Ruspe, säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att be­segra.

Att de troende så lätt blir skumögda beror på att de slutar att älska. Den som hatar blir helt blind. Bön är bote­med­­let för den som frestas att löna ont med ont. Kanske för­svin­ner inte irritationen direkt. Det kan behövas uthållig bön för att driva ut den eg-na lusten att ge igen eller att bli bitter. Bitterhet och bön är som eld och vatten. Den som fastnar i bitter­het över vad han utsatts för har slutat att be för sina fiender.

    Medan den som håller ut i bön för sina fiender till och med kan öppna vägen för deras e­gen räddning. Ett av vittnena till stenan­det av Stefanos hette Saul. Det är den Saul som se­nare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under med­verkan av Stefa­nos förböner. När sedan Paulus möter Stefanos i himlen behöver han inte ens skämmas. I stället kan han tacka Stefanos för hjälpen. Paulus skulle ju själv få ge sitt liv för sam­me Herre. De gläder sig båda över den sanna kär­lekens makt och hemlighet, Kristi herra­välde, som skulle vila över barnet i krubban enligt profeten.

Martyrerna visar att den sanna kärleken inte är feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också an­stötliga sanningar. När Kris­­­tus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan bre-der ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Ste­­fanos och martyrerna följer i hans spår.  

Vi är skyldiga vår tids många martyrer solidaritet och förbön. De är ju lemmar i samma kropp som vi. Även om det för oss inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dag­ligen möjlighet att följa dem. Uthålligt tå­lamod i motgångar och orätt­vi­sor är ett slags oblodigt marty­rium. Detta ”vita” martyrium är inte mindre värt, kanske me­ra.

De flesta måste gå igenom en lång kamp för att tålamodet skall bära frukt och övergå i glädje. Det bety­der äkta sorg när den egna vreden får styra. Den som flyr un­dan den kam­pen lagrar bit­ter­het i sitt inre. Men sor­gens tårar över egen vrede är star­kare. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.” Pau­lus glä­­­der sig över det han fått utstå.

”Gläd er alltid i Herren”, säger apos­teln. Det go­da kan bli en vana och dyg­den en lust, försma­ken till den eviga glädjen.

Lovad vare Herren som förhärligas i sin Kyrkas martyrer.

Amen.