Jes 52:7-10 Ps 98:1-6 Heb 1:1-6  Joh 1:1-18

Det förunderliga utbytet

Vi har en frälsare. Det var julnattens budskap. Evangelisten Lukas berättade om det. Äng­lar förkunnade det och det bekräftades av profeter, apostlar och evangelister. Johannes, den fjärde evangelisten, talar ett annat språk än Lukas, men budskapet är detsamma. Han säger att ordet blev människa och bodde ibland oss.

Men när vi försöker fatta och förstå slinter vår tanke och famlar i mörker. Skulle den som skapat allt själv födas som ett barn? Den Evige, som skapat ti­den och rummet, skulle han själv gå in under tidens och rummets begränsning? Vid en bestämd tid­punkt i his­torien, när Augus­tus var romersk kejsare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en bestämd plats i geografin. CS Lewis kunde som litteraturvetare konstatera att evangelierna inte var sagor. De gör anspråk på att berätta en historisk verklighet. Men det är ju detta som väcker frågorna. Skulle den ”som mäter upp himme­lens vidd med sina utspän­da fingrar”, nu som ett hung­rigt barn gripa efter sin moders bröst? Skulle den som tronar på himmelens skyar med jor­den som sin fotapall, skulle han lindas och läggas i en krubba?  Skulle alltings ”herravälde” vila på detta barns skuldror, som vi hörde i ingångsversen? Är det intellektuellt hederligt att kalla detta barn ”Väldig Gud. Evig fader”?

Men sådan är den kristna tron. Gud blir människa, och förblir ändå Gud. Teologer-na har det svårast. ”Inkarnationen är ett mysterium som är svårare än något annat att fatta.” (Ma­xi­mos Bekännaren) Antingen be­tvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tän-ker att han bara hade ett sken av mänsk­lighet, att han var en ”förklädd Gud”, att han bara liknade en män­niska. Då re­duceras tron till saga och myt. Eller också förnekas hans gudomlighet och Jesus redu­ceras till en människa. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som ”sann Gud av sann Gud”.

”Den som gör min vilja skall förstå”, säger Jesus enligt Johannes. Människan kan inte för­stå om hon förblir sittande och grubblande. ”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”, säger Jesus till Nikodemus. Evangelisten Johan­nes säger: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn”. Avsikten med att Gud blev män­niska är att göra oss människor gudomliga. Det är julens saliga utbyte och samtidigt trons väg att förstå. Guds Son blir människoson, för att göra oss delaktiga i sitt eget för­hållande till Fadern. När Jesus ställer sig vid min sida och säger att vi är bröder, då blir hans Fader också min Fader. Med honom vågar vi säga: Fader vår… Han blev fattig för att göra oss rika. Han antog det som är vårt: möda, sorg, hunger, törst, smärta, en­sam­het och dödlighet, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemenskap, salighet och gudomligt liv. Han föder oss på nytt. Julen är grunden för vår nova nativitas, den nya födelsen. Som vi skall sjunga i prefatio­nen: ”Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudom­liga härlighet”. Det övergår till och med den första paradisiska lyckan. I kollekt-bönen hörde vi att Gud inte bara skapat oss på ett underbart sätt, utan ”ännu underbarare” har återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara däref-ter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ända ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss, i stoft och intighet.

I detta utbyte består konkretionen. Lika verklig som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv. Men stilla och tyst, som den gången i Betlehem. Jesus är som sak­ra­menten, han är själv ett slags ”ursakrament”. Sakramenten har ju en yttersida, som rymmer en dold in­nersida. Vatten, olja, bröd och vin känner vi därför att vi är människor. Jesu mänsk­lig­het kan vi lära känna. Apostlarna fick se, höra och beröra. Kvinnan rörde vid hörntofsen på hans mantel. Men därigenom förmedlades inte bara hälsa, utan något de ännu inte kände, nåden och det gu­domliga livet. Detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det konse­krerade brödet på altardu­ken och läggs på våra läppar eller i våra händer. Det som behövs för att vi skall växa till som Guds barn är att vi hål­ler oss nära honom, i tro och efterföljelse. Vad som än händer.

Också i mörkret. Och därmed upptäcka att också mörkret är ett led i Guds vilja och plan. Också det jag inte förstår eller vill fly ifrån. Ordet som blivit kött lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. Om vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Det vidgar sig för hans närvaro och herravälde.

”Av hans fullhet har vi alla fått…”. Han möter oss där vi är, för att leda oss dit vi omöj­ligen kan nå i egen kraft. Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudomligt liv, fröet till evig salighet”. Julens förunderliga utbyte. Kom låt oss tillbedja honom!

Amen.