– Jes 40:1-11 Ps 96:1-3,10ac,11-13  Matt 18:12-14 –

”Trösta, trösta mitt folk…”.

Det är budskapet till de uppgivna judarna i den babylo­nis­ka fången­skapen. 70 år har gått och de lever i djup misströstan.

Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusa­lem på nytt. Gud har inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts.

Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Trös­tens bok”.

Hos profeten hör vi ursprunget till många av adventstidens sånger och psal­mer. Be­red en väg! Jubla dotter Sion! Hosianna! De väcker fort­farande hopp, rentav mer än julens sånger, som ju också förutsätter mera tro.

Sion kallas glädjens och tröstens budbärarinna. Hon skall förkunna Her­rens an­komst i glans och härlighet, men också i barmhär­tighet. Som en her­de letar han efter det bortgångna fåret som fun­nes det ba­ra detta en­da.

”Trösta, trösta mitt folk!” – Trots risken att trösten kan missbrukas.

De falska profeterna förkunnar falsk tröst, att ”allt står väl till”. Men de san­na profeterna vet att människan också behöver väckas, väckas för att se sin synd, att allt inte står väl till.

När människan vaknat och vågar se, byter djävulen strategi. Han för­söker över­tyga den sårade om att det inte finns någon tröst. Hans av-sikt är att så misströstan i syndarnas hjärtan.

Att trösta är inte att släta över eller förklara bort. Det är Sanningens Ande som öppnar mina ögon för att synden är synd.

Men den som väcks till medvetenhet om sin synd behöver hjälp att tro förlåtelsen. Människan kan inte trösta sig själv.

Låt oss be om sanna tröstare. Konsten att trös­ta kan bara läras av samme Ande, vars namn också är Tröstaren.

”Trösta, trösta mitt folk…”.