Jes 11:1-10 Ps 72:2,7-8,12-13,17 Rom 15:4-9  Matt 3:1-12

Förberedelse

Varje lantbrukare och trädgårdsmästare vet det. Marken måste beredas innan det går att så och plantera. Viktiga hän­delser måste förberedas. Också en högtid. Ändå kan inte allt planeras. Adventsti­den är både en tid av förberedelse och av förväntan. Det första ankommer på männi­skan. Det andra kan vi bara be om. 

Historiens viktigaste händelse, att Gud blev människa och föddes i Betlehem, hade en lång och grun­d­­­­lig förberedelse. Jesus dyker inte bara upp på den mänskliga scenen. Då skulle ing­en ha förstått eller kunnat ta emot. Det Gamla För­bundets ord och händelser bereder väg för det Nya förbundet. ”Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi kan beva­ra vårt hopp”, säger apos­teln i dagens andra läsning. Kyrkan läser profetiorna gång på gång, och särskilt under adventstiden. Det vi väntar på är större än vi hittills har förstått.

Den siste i raden av profeter är Johannes Döparen. Redan i sitt moderssköte ha­de han känt igen den han beredde väg för. Han sparkade till i Elisabets sköte när den gravida Maria kom på besök. Innan Jesus träder fram på den of­fent­liga scenen be-rättar Matteus om föregångaren. Redan de yttre omständig­heter­na i hans liv visar att något unikt står på spel. Han uppträdde i Judéens öken. I öknen fanns inga distrak-tioner, inget som skymde sik­ten eller gjorde budskapet otydligt. 

Öknen var den plats där Israels folk en gång hade förberetts för att ta det ut­lova­de landet i besittning. Herren hade lockat sitt folk ut i öknen för att vinna folkets hjärta. Tiden i öknen var förlovningstid. Nu ska det­ta full­bor­das och brudgummen förenas med sin brud. Johan­nes Döparen är brud­gum­mens vän, som förbereder sina landsmän.

Johannes döper i Jordan, i gränsfloden, som folket en gång gick över för att ta det utlovade landet i besittning. Nu handlar det inte om ett geografiskt land. Johannes säger att ”Himmel­riket är nära”.

Döparens yttre signalerar något annorlunda. Hans kläder är inte de konven­tio­nella, inte heller hans diet. Han ”bar kläder av kamelhår och hade ett läderbälte om livet. Hans föda var gräshoppor och vildhonung”. Han förkunnar med både ord och gär-ningar. Hela hans uppenbarelse är ett med den röst som ropar: ”Bana väg för Her­ren”.

Så hade också hans föregångare ropat till Guds lomhörda och motsträviga folk. Inte minst i tider av kompromisser och smygande avfall. Profetens ropar: Ni går i fel riktning! Vänd om! Om­vänd er! Och folket kom ut till Johan­nes i stora skaror. Också de teologiska experterna, fariseer och saddukeer, följde med strömmen, men de blir inte sär­skilt väl bemötta: ”Hugg­orms­yngel!” Profeten genomskådar deras hyckleri. De följer med strömmen ut till den nya profeten, men har inte någon tanke på att ändra si­na liv. ”Bär då så­dan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gär­ning­ar och gör det goda. Den riktiga omvändel­sen tar sig konkreta ut­tryck. Den bär frukt. Advent är tid att bikta och tid att göra de goda gärningar som förblivit ogjorda.

Men omvändelse går djupare än att moraliskt skärpa sig. Omvändelse be­ty­der att vända om till Gud. Den oomvände har fastnat i sig själv. Kretsar kring sig själv. Han krymper under sin sanna värdig­het som Guds avbild. Varje människa har en kapacitet att höra Guds tilltal. Hon är skapad att återspegla hans härlighet.

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De kom ut till honom i öknen, lyssnade och bekände sina synder. De måste ha fått ett styng i hjär­tat. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. Så att de gråter. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. De inte bara tilltalas. De förkrossas. Som kung David när profeten Na­tan talar klartext om hans synd, eller när Petrus för­nekat sin Herre på överste­prästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar.

Den som lyss­nar till detta tilltal blir seende. Hon förstår att hennes liv kan förspil-las. Att hon kan missa målet. Det väcker en hälso­sam fruktan. Det för män­ni­skan ut ur grådiset, ut ur tröghet och ljumhet. ”Jag har det emot dig – säger bibelns sista bok – att du har förlorat din första kärlek.”

Jesus behöver Johannes Dö­pa­ren. Människan behöver förberedelsen. Dagligen och särskilt under advent. Psaltaren sjunger: ”De som sår un­der tårar, ska skörda med jubel”. Det är sorgens tårar över att vi ännu är så långt från den renhet och helighet vi är skapade till. Den sorgen är salig. Den be­reder väg för den nya födelsen. Då föds Jesus, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtat. Kyrkofä­derna har jämfört dessa tårar med dopets vatten. Tårarna renar både hjärtat och blicken. De föder män­niskan på nytt. De tidiga munkarna bad om tå­rarnas gåva. Det var de­ras hjälpmedel för att förbli i daglig omvändelse, för att förbli i den första kärleken, och därmed i den glädje som ingen kan ta ifrån oss, en glädje som bara blir större.

Låt oss fira advent så att vi med renade hjärtan kan fira Kristi födelse. 

Amen.