Jes 2:1-5  Ps 122 Rom 13:11-14a  Matt 24:37-44

Det är något speciellt med advent

Inte ens en hialös kommers kan helt för­störa Adventstiden, men hoten är många. En krönikör skriver i gårdagens tidning: ”Låt advent vara advent och jul vara jul”. Det finns en förväntan i luften under advent. Ock­så sekularise­rade sven­s­kar vill sjunga Hosianna. I kloster är man un­der advents­tidens liturgi som fisken i vatt­net. Mun­ken Tomas Merton förstod det, och var dessutom glad ö­ver att få inträ­da i sitt klos­ter un­der advent, så att hans nya liv fick bör­ja med ett nytt kyrkoår.

Advent betyder ankomst, Herrens ankomst, och rymmer både trons vidunderliga storhet och det djupast personliga. Vi märker det i kyrkans bön. I varje Fader vår ber vi: ”Tillkomme ditt rike. – Må ditt rike komma”. Vi inle­der varje tidebön med bönen:

”Gud, kom till min rädd­ning”. Bönen om att Guds rike skall komma bygger inte på dröm­mar, utan på att Gud har kommit i Marias son. Han har lovat att komma tillbaka vid tidens slut för att slutgiltigt upprätta sitt rike. Hans första ankomst sked­de i ödmjukhet och slu­tade med att han dömdes till döden på ett kors. Vid hans andra ankomst skall han kom­ma i här­lighet och själv hålla dom över sina domare och alla som avvisat ho­nom.

Mellan hans båda ankomster kommer han på tusen sätt för att bereda oss för den slutliga. Som den nye Noa har han byggt en ark, sin heliga kyrka, för att rädda oss undan syn­dafloden och de katastrofer som skall föregå slutuppgörelsen. Människor förstod inte vad Noa höll på med. De gjorde narr av honom. Han byggde ju sin ark på torra land. Arken är en symbol för den heliga kyrkan, en förgård till Guds rike.

Kris­tus skall en gång komma tillbaka för att döma levande och döda. Det är från början kyrkans allra heligaste tro. Vi bekänner det varje söndag. Vi vet inte när den dagen är inne, och alla för­sök att räkna ut det är få­fänga. Det är med domen som med den egna döden. Vi vet att, men inte när. Där­för säger Benedictus att vi dagligen skall ha döden för ögonen. Som vi är på vår dödsdag, så skall vi vara inför vår Domare. Det är inte ett dystert budskap, som materialisten tänker sig, utan en hälsosam övning. Den befriar och gör luften klar. Därför ber vi att Herren på ett förberedande sätt skall komma redan nu, för att väcka oss och hålla oss vakna. Det blir en daglig övning att lägga av mörkrets gärningar och ta på oss lju­sets rustning. Då förändras framtiden och hoppet växer. Tiden går inte mot sitt slut, utan mot sin fullbordan.

Det som först verkar skrämmande blir något befriande. Då lyder man inte längre Guds bud av fruktan för dom och straff, utan av kärlek. Adventstiden blir en väl­sig­nad för­beredel­se som vidgar hjärtat och får hoppet att växa.  

Vid den första ankomsten kom han i ringhet och fattigdom. Hans ringhet fullborda­des på korset, där han gav sitt liv för alla. I sin uppstån­delse återgav han mänsklighe­ten hoppet. Han skall komma tillbaka i härlighet och kraft och upprätta sitt allom-fattande rike. Med kyrkan lever vi mellan hans första och andra ankomst. I denna väntetid kom­mer han till oss på tusen sätt, genom sin helige Ande. I sitt ord, i sin kyrkas heliga sak­ra­ment, i den nästa som behöver oss. Han kom­mer i vårt samvete och till var och en som ber och hoppas på honom.

Under adventstiden vibrerar kyrkan av denna väntan och detta hopp. ”Hela livet för en sann kristen är en helig längtan”, säger den helige Augustinus. Det människan längtar ef­ter har fått ett ansikte. Hans första an­komst som Marias son ger oss ett personligt hopp. Vi hoppas på någon, Jesus Kristus, som har kom­mit till oss och gått fö-re till Fadern, för att vi skall veta både vägen och målet.

 Advents­liturgin ber och sjung­er om hans ankomst. Bara att låta blicken glida över adventstidens böner, psalmer, antifoner och liturgiska texter är att växa i hoppet. Ofta har vi låst in oss i något fängelse, be­gärens eller miss­trös­tans. Då gråter Jesus, som över sta­den Jerusalem, som inte aktade på den tid då den var sökt.

Därför sade aposteln: ”Ni vet vad tiden lider: det är dags för er att vakna.” Tiden går men Herren kommer. Vi kan ana det i benåda­de ögonblick. Då går vi ut i ljuset med lätta steg. Problemet är att vi så lätt som­nar in igen. Där­för får vi inte bara ma-ning­en att vakna upp. I evangeliet sä­ger Jesus också: ”Håll er vak­na!”

Och han tillfogar som en yttersta varning: ”när ni minst väntar det kom­mer Män­ni-sko­so­nen”. Det är både en var­ning och ett löfte. En varning för den som obe­kym­rat förblir i söm­nen. Ve den som somnar in med oförlåtna allvarliga syn­der! Men det är också ett löfte till den som håller ut. När människan minst anar det, får hon det besök hon behöver.

Det avgörande verktyget är bönen. Var uthålliga i bönen! Bed ständigt! Bed av hjärtat! Att vi inte alltid får svar när vi önskar är den hälsosamma pröv­ningen. Den är styrd av honom som vet vad vi förmår. Han prövar ingen över hans för­må­ga. Också prövningen ges oss för att vi ska växa i hoppet.

Advent, Herrens ankomst, har sitt mest förtätade uttryck i den heliga eukaristin. I varje mässa sjunger vi: ”Välsig­nad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

Amen.