2 Sam 5:1-3  Ps 122:1-2,4-5 Kol 1:12-20  Luk 23:35-43

Den avgörande bönen

Ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Ko­nung­ens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa.

    I kol­lekt­bönen hörde vi det triumferande uttrycket ”världs­alltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I and­ra läsning­en hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons ri­ke”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i ho­nom”, att allt är ”för­sonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”.

    Då blir det märkligt att höra evangeliet och se de tre korsfästa, två förbryta­re och mel­lan dem Jesus. Vi hör hur folket står och ”ser på”. Vi hör hur medlemmarna i judar­nas stora råd hånar och smädar honom. Också de romerska soldaterna gör narr av sin fånge. De räcker honom surt vin och säger smädligt: ”Om du är judarnas kung, så hjälp dig själv”. Vi får höra om det anslag som Pilatus låtit sätta upp på korset: ”Det här är judarnas konung”.

    Den ene av förbrytarna stämmer in i smädelsen: ”Är du Messias? Hjälp då dig själv och oss”. Hur kan all denna ondska rymma budskapet om en konung?

    Det hörs också en annan röst, och i den rösten ljuder en annan ton. Den andre för-brytaren till­rät­ta­visar sin kompanjon. ”Är du inte rädd för Gud, du som har fått sam­ma straff?” Han mås­­te ha förstått att det fanns något ännu viktigare än att slippa kroppsliga plågor och den fysiska döden. Han måste ha vetat vad gudsfruktan är, insikten om det absoluta, att GUD ÄR. Gudsfruktan som är början till insikt, vishetens begynnelse. Han visste att något väntar män­niskan efter döden, ett möte med den Gud som skapat henne och som skall fälla det avgörande ordet om hennes liv. ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi förtjä­nat”, säger han. Han tillrät­ta­visar och förmanar sin kompanjon. Han vet att mörkrets gär­ningar i detta liv kan övergå i ett evigt mör­ker. Nu vill han öppna ögonen på sin kamrat innan det är för sent.

    Vi får inte veta hur den obotfärdige rövaren rea­ge­­ra­­de. Lika lite som Lukas berättar hur det gick för den hemmavarande sonen i liknel­sen om den förlorade so­nen. Där börjar ju en annan historia, historien om dem som lyssnar till evangeliet. Hur de reagerar när de hör evange­liet eller får en berättigad tillrät­tavisning. Om de vågar höra, om de har den gudsfruk­tan som behövs, eller om de skyller på annat, och stannar i mörkret. Guds­fruktan är början till insikt. Den som inte fruktar Gud förstår inte heller fortsätt­ningen, vad som händer med den andre förbrytaren, den som har förmanat sin broder.

    Den botfärdige förbrytaren måste ha ägt gudsfruktans gåva. Han säger: ”Vi har dömts med rätta, vi får vad vi har förtjänat”. Han fortsätter, med hän­visning till Jesus:

”Han har inte gjort nå­got ont”. Han måste ha förstått att domen över Jesus var orätt-färdig. Så vänder han sig direkt till Jesus och säger: ”Je­sus, tänk på mig när du kommer med ditt rike”.

    Han ägde inte bara gudsfruktan. Han mås­te också ha fått trons gåva. Han säger: ”När du kommer med ditt rike”. Han måste ha förstått att Jesus ha­de ett rike och att han var detta rikes Herre och Konung. Han hade fått trons gåva. Vil­ken missionär hade han inte blivit om han hade fått leva vidare! Gud använder honom för att få dem som lyssnar att be inte bara om gudsfruktan, utan också om trons gå­va.

    Med den tron vänder han sig nu direkt till Jesus och ber: ”Jesus, tänk på mig när du kom­­mer med ditt rike”. Det är en trons bön och tron ber inte förgäves. Jesus svarar: ”San­nerligen, redan idag skall du vara med mig i paradiset”. Paradiset, som sedan syndafallet bevakas av keruber med ljungande svärd, öppnar sina portar för honom. Uttrycket ”idag” är inte en tidsbestämning med datum och klockslag. Det syftar på den tid som råder i Kristi rike. Där är ”nuet” samtidigt något evigt, ett evigt ”idag”. Jesus an­vände sam­ma ord när han besöker tullindrivaren Sackai­os´ hus: ”Idag har räddningen nått detta hus”. Han använde det också i Nasa­rets synagoga efter att hos profeten ha läst om glädjebudet till de fattiga och ödmju­ka: ”Idag har detta skrift­ställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”. Det slutade, som vi vet, med att de körde ut honom ur staden. De hörde in­te. Och utan att höra på Guds ord i ödmjukhet ges inte tron.  

    Vår botfärdige förbrytare hade både gudsfruktan, tro och ödmjukhet. Jesu svar på hans bön öpp­nar dörren för honom till paradiset.

    För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron och därför passar för denna dag. I en hymn under stilla veckan sjunger kyrkan: ”Från kor­sets träd regerar Gud”. Otaliga troende genom historien kan bekräfta det. I svaret till den botfärdige förbrytaren hörs rösten av Världsalltets Ko­nung. För ett ögonblick ser trons öga att den korsfäste re­dan är den segrande. Han skall snart överlämna sitt liv åt Fa­dern och Fadern skall ta emot hans offer. Vilken annan kan ge ett sådant löfte än den Herre som har gudomlig makt och som dessutom vill att alla människor skall bli frälsta? ”Se Guds Lamm, som borttager världen synder.”

Det är aldrig för sent att be den botfärdige rövarens bön, ”Herre, tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Inga synder är för stora. Men det kan bli för sent. Bed om det du saknar mest! Eller bed åtminstone om att se vad som fattas dig.

Den botfärdige rövaren använder Jesu namn. Han är den förste i en oändlig rad genom historien som åkallar detta namn. Enligt det bibliska löftet: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. I det ödmjuka hjärtat upprättas ett brofäste mellan den­na plågade värld och Guds rike.

    Vi föregriper det riket varje gång vi avslutar Fader vår och säger: ”Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”.

    Amen.