Mal 4:1-2a Ps 98:5-9 2 Thess 3:7-12 Luk 21:5-19
Tålamodets hemliga kraft
Det är lätt att gripas av rädsla, när vi hör ett evangelium som detta. Krig och orolig-heter, jordbävningar, epidemier och hungersnöd på den ena platsen efter den andra. Desto märkligare är Jesu maning: ”Tappa inte besinningen. Detta måste hända, men det är inte slutet.”
Kyrkan vet att det hela tiden pågår en andlig kamp mellan gott och ont. Hon tror inte att det automatiskt blir bättre och bättre här på jorden, trots alla tekniska och vetenskapliga framsteg. Hon talar i katekesen om en sista prövning före tidens slut, som ska få mångas tro att vackla[1]. Det skall komma en tid när de flesta inte längre vill höra sanningen, eftersom de är så fångade av egna projekt.
Med en moders tålamod visar kyrkan en väg mellan den uppjagade stämningen och det sövande lugnet. Utan upphetsning och oro. Det är ondskan som är nervös. Djävulen vet att Kristus är den starkare. Vi hörde apostelns uppmaning att ”arbeta lugnt och stilla och äta det egna brödet”. När vi hör om katastrofer, om pest och hungersnöd, uppmanas vi att ’göra det vanliga’ med bevarat lugn.
Inte ens förföljelse mot de kristna skall bringa oss ur fattningen, trots att den sprider sig också i ett land som har ett kors i sin flagga. Men också här är Jesu ord tröstande och hoppfulla. Den som ställs till svars behöver inte ens förbereda något försvarstal, ännu mindre vara rädd: ”Jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga”, säger Herren.
Kyrkans lugna maning inför framtiden kan samlas i slutorden: ”Genom att hålla ut ska ni vinna ert liv.” Genom tålamod skall ni vinna ert liv.
Det är samma maning som avslutar företalet till den helige Benedictus klosterregel: ”Så vill vi hålla fast vid Kristi lära intill döden i klostret och genom tålamod dela Kristi lidanden, så att vi också får del i hans rike.” Samma maning hör vi i regelns höjdpunkt, kapitel 72: ”Bröderna skall bära varandras kroppsliga och sedliga svagheter med största tålamod.” Eller i regelns andliga mittpunkt, kapitlet om ödmjukheten. Svårigheter och motgångar i klostret, ja till och med oförrätter skall bäras med tålamod. Kyrkans fäder säger att det kristna livet inte bär frukt annat än genom tålamod och uthållighet, tålamod ända till slutet.
Vad är hemligheten? Hur kan något så oansenligt som tålamod vara så viktigt? Ett första svar har med människan själv att göra, hur hon är skapad. ”Genom tålamod tar människan sin själ i besittning”, säger Thomas av Aquino. Oro och upphetsning släp-per in främmande krafter i hjärtat som förvirrar, gör sikten oklar och låter kraften rinna bort. Rädsla inför ett hot är ingen synd, det är bara naturligt. Men rädslan får inte ta makten över oss, den behöver inte styra handlingen. Att öva tålamod är att inte låta sig föras bort av upphetsning och häftigheter.
Tålamodet är en dygd, en variant av modet, den fjärde kardinaldygden. Utan mod samverkar människan med det onda. Feghet leder till svek. Tålamod är modet att tåla den smärta som det onda plågar oss med, när vi står fast i kampen för det goda. Uthållighet är tålamod – utsträckt i tiden.
Tålamodet bär på en hemlig kraft. Det öppnar dörren för ett krafttillflöde. Det får hjärtat att vidga sig. Tålamodet är att hitta vägen både till människans eget centrum och till trons centrum, som är påskens hemlighet. När den kristne övar tålamod lever hon nära trons källa, Kristi påsk.
Tålamodet gör inte så mycket väsen av sig. Den som fallit reser sig igen, gör bot, och fortsätter lugnt i förlåtelsens kraft. Ändå säger Visheten: ”Att öva tålamod är större än att inta en stad.” Cassianus säger: ”Det är ett härligare tecken att genom tålamod hålla vreden i schack, än att befalla över luftens härskare.” Det oansenliga tåla-modet väger tyngre än att utföra stora underverk.
Det första är att ha tålamod med sig själv och den egna svagheten. Den som inte har tålamod med sig själv ger lätt upp efter ett antal syndafall. Det kan leda till obarmhärtig självbestraffning, till resignation och i värsta fall till förtvivlan.
Det andra är tålamodet med de andra. Tålamodet släcker inte en rykande veke. Tålamodet är släkt med kärleken, som ”bär allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Det betyder inte att blunda, ännu mindre att vara likgiltig för den andre. Med bön för honom, en vänlig förmaning i rätt tid, men framför allt i hopp om att Gud har sin tid och obegränsade möjligheter. Regeln talade om att bära de andras svagheter med största tålamod (patientissime). Tålamodet med de andras svagheter hämtar kraft från Kristus, som bar alla våra svagheter på sitt kors. Den som övar tålamod börjar förstå varför Kristus vann seger på det sätt som han gjorde. Inte genom att bekämpa ondskan med makt, utan genom sitt lidande. Tålamodets kraft kommer från korset.
Ordet för tålamod är släkt med ordet för lidande. Därför kan Benedictus säga att vi delar Kristi lidande genom tålamod. Men därmed är vi också nära kraftkällan. Munkfadern vittnar om det när han talar om att stå ut med oförrätter och orättvisor. Han talar som om det vore påsk. Brodern är oförfärad i sitt hjärta och förbidar Herren. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”
Detta tålamod ”sprider sig”. Det präglar, för det tredje, vår syn på vad som sker omkring oss i världen. Det präglar vår förväntan inför framtiden. Kristi död och uppståndelse väger tyngre än alla dystra profetior. Det är grunden för vårt hopp, det som ibland kallas den katolska optimismen.
Maria stod kvar vid korset. Tålamodet förblir vid trons och hoppets källa. Från den korsfäste rinner tålamodet in i oss och vidare till andra.
Därför firar vi den heliga eukaristin.
Vi ber om tålamodets gåva. Vi tackar Gud för tålamodets löfte: ”Genom tålamod ska ni vinna ert liv.”
Amen.
[1] Katekesen artikel 675-677.
