– Vish 18:14-16;19:6-9 Ps 105:2-3,36-37,42-43 Luk 18:1-8 –
Under nattens djupa tystnad svingade sig Guds allsmäktiga ord ner för att förgöra ondskan och föra sitt folk ut i frihet. Ett moln täckte lägret och en framkomlig väg visade sig genom havet.
Guds Ord föddes av en jungfru, överskuggad av den helige Andes moln. Det började i en krubba och fullbordades på ett kors. Ondskan förgjordes och de som tog emot honom fick rätten att kallas Guds barn.
Allt är fullbordat, vi är befriade. Ändå måste den troende ständigt ta sin frihet i besittning. Inte minst genom bön.
Vi hör en djup sorg i Jesu fråga. ”Skall människosonen finna någon tro på jorden när han kommer?”
Bedjarna skall ”snart nog få sin rätt”, också före den slutliga återkomsten. Är det den heliga eukaristin han syftar på?
Eller är det den saliga jungfruns lovsång vi hör antydas? Hon som personifierar Kyrkan och som prisar honom som ser till sin tjänarinnas ringhet?
För Albertus Magnus stödde och genomträngde tro och vetenskap varandra. Förnuftet sökte hela tiden förstå tron. Tron fick honom att förstå det han såg och utforskade. Det mänskliga fullbordades av det gudomliga.
Jesus använder änkans envisa uthållighet som bild för ”att lära oss att alltid be och inte ge upp”.
Allt kan förvandlas till bön, tröghet, trötthet, tvivel, tungsinne, tankar av alla slag… allt.
Detta är målet, säger Cassianus: ”att dag efter dag lyfta sitt hjärta från de egoistiska bördornas fångenskap till den andliga verklig-hetens höga rymder ända tills alla sinnen, all längtan och varje hjärtslag har blivit en enda, ständig bön”.
