firad som Lateranbasilikans invigningsdag

Hes 47:1-2,8-9,12 Ps 46:2-6,8-9  1 Kor 3:9b-11,16-17  Joh 2:13-22

Kyrkan

Lateranbasilikan i Rom är den äldsta av alla patriarkalkyrkor i världen, invigd år 324. Hon är påvens biskopskyrka. Hon kallas ”Moder och huvud för alla kyrkor i staden och i världen”. Därmed är hon ett tecken för den Kyrka vi bekän­ner vår tro på i trosbekännelsen.

         Ibland hör man frågan hur det skall gå för kyrkan. Världen tycks förpassa henne till privatlivet. Men – det finns goda skäl att i stället fråga: Hur skall det gå för världen? Världen tycks allt mera vilsen. Den står inför problem som den inte kan lösa på egen hand. Dagens värld vet på många sätt me­ra än någon tidigare generation, men saknar samtidigt insikt om det viktig­aste, vad livet till slut hand­lar om.

Profeterna visste, ty de var Guds vänner. Hesekiel, en av det gamla Förbundets sto­ra profeter, ser i en väldig vision Guds tempel, den plats där Gud har sin boning. Från det templet rinner det fram vatten under templets väggar. Detta vatten rinner ut i den kringliggande världens floder och gör deras vatten friskt och sunt; fiskstimmen blir talrika och väldiga; trädens frukter tjänar till föda och de­ras löv till läkedom. En bild för vad kyrkan har förmedlat till denna värld av kultur och bildning, vetenskap och konst.

Profetens vision pekar också fram­åt, mot det yttersta. Hans bild av Guds tempel skall möta i bibelns sista bok, i dess avslutande kapitel. Där skall livets vatten, klart som kris­tall, rinna fram och ge ständigt nytt liv. Förbannelse skall inte finnas mer. Hela tillvaron skall då vara ett Guds tempel. Allt har nått sin egen full­bordan, vad det i djupet av sitt inre har längtat och strävat efter, men inte funnit på egen hand.

Mellan paradiset i begynnelsen och det himmelska templet vid slutmålet, har Gud sänkt ner sin heliga kyrka. Han har gjort det för att bota och förnya världen och för att visa vägen till alltings yttersta mål. Den som upptäcker Kyrkan ser i henne Guds vidunderliga plan med hela tillvaron, Guds vilja att befria sin skapelse från alla hennes fiender, ytterst från synd, djävul och död. Kyrkan bär i sig medicin, näring, kraft och nåd för att försona, vägleda och helga hela världen. Utan henne finns ingen räddning för världen.

Johannes säger att Kyrkan har ”kommit ner ur himlen, från Gud”. Aposteln lär oss att kyrkans grund redan är lagd. Vi behöver inte konstruera henne på nytt. Kristus är hennes hörnsten och grundval. Utan Kyrkan lär inte människan känna sitt eget myste­rium. Vem annars vågar säga att människan är ett heligt tempel, att hon har ett okränkbart värde från konceptionen till livets naturliga slut?

Vem, utom den heliga kyrkan, kan vara moder för alla folk, över nationella och etniska gränser? Utan hennes vägledning luras vi att se människor som konkurrenter och fiender. Vem kan visa på källan till en barmhärtighet som räcker åt alla? Vem, utan den som har tillgång till Templets livgivande vatten, kan ge en glädje som räcker för alla bedrövade och plågade, förföljda och döende?

Vem, utom Guds egen kyrka, vågar uppmana oss att ta avstånd från synd och laster som slutar i evig död? Vem har auktoritet och kraft att uppmana oss till glöd­ande kär­lek till alla våra bröder och systrar? Varje förnuftig människa instämmer i princip i uppma­ningen, men de flesta kompromissar med och vacklar under uppdra­get. Endast kyrkan kan uppmana oss, hon som själv är helgad genom ota­liga martyrers blod, vägledd av bedjande teologer, av mys­tiker och otaliga helgon.

Hur skulle vi orka bära vår nästas kroppsliga och moraliska svagheter, om inte vi själ­va bars av den moder som bär allt? Vem skulle lära oss aktning för den sämste och simplaste, om inte kyrkan lär oss det?

Vem skulle vägleda folkens ledare, om inte någon kunde undervisa med fullmakt från honom som kallas och är fridsfurste? Den konungarnas konung som föd­des i en trä­krubba och upphöjdes på ett träkors för att dra alla till sig? Vad skulle inte kunna hända om folkens ledare vågade lära av och tillämpa Kyrkans sociallära?

Kyrkan består själv av syndare, men hon bär på en helighet som inte kan förintas. Hen­nes Herre fortsätter att re­na och förnya sin kyrka, medan ideologier, välden och riken runt omkring henne vittrar sönder när deras korta tid är ute. Själv blir Kyrkan ständigt ung på nytt, kanske inte i Västerlandet idag, men på andra ställen jorden runt.

Hon är överallt och alltid den­samma. Hon vårdar och förkunnar samma tro, samma sakrament och samma ordning med herdar i gemenskap med Petri efterträdare på Laterankyrkans biskopsstol. Samtidigt går hon vidare genom historien och låter nya folk och nya tider föra in sina skatter och insikter i hennes förrådskammare.

Vem kan jämföras med denna kvinna, vars brudgum förtärdes av sin egen kärlek till sin brud? Hon lyfter det tecken som alla i grunden frågar efter, men alla inte vill se, Guds Lamm som borttager världens synder. Hon förmedlar den renande och nyskapande nå­den.

Hon, den ödmjuka och frimodiga Kyrkan, stod vid sin Herres kors. Där ser vi henne som den kvinna hon är, Maria, hon som personifierar Kyrkans hemlighet. Hon stod där för att kunna vittna om sin Sons död och uppståndelse. Strax därefter sitter hon i apostlarnas mitt som deras moder och lärarinna. I henne, Maria och Kyrkan, ser vi källan till det renande och nyskapande vattnet, som ger glädje åt Guds stad och hopp för världen.

Låt oss bekänna vår tro på och förnya vår kärlek till den heliga Kyrkan!

Amen.