Upp 7:2-4,9-14 Ps 24:1-6 1 Joh 3:1-3  Matt 5:1-12a

Helgonen – förebilder och hjälpare

Alla Helgons högtid är en slags skörde­fest. Vetekornet, som sänktes ner i jorden när Jesus dog på korset, har burit frukt. Vår Herres Jesu Kristi död och upp­stån­delse bär frukt i helgonen. De lyfter vår blick mot slut­målet, det vi är skapade till och bestämda för. Även om vi fort­farande suckar under död och förgänglighet stärks vi i hoppet när vi ser den stora skaran som står inför tro­nen. Hel­gonen ger oss nytt mod. De får hela Guds folk att räta på ryggen. Att läsa om helgonen är att förstå: så är livet tänkt.

    Ofta väcker helgonen gläd­­je långt utanför kyrkans grän­ser. När den engelske konvertiten John Henry Newman saligförklarades av påven Benedictus XVI 2010, spred det stolt-het och glädje i hela England, trots att han under sin livstid ofta motarbeta­des. Han kanonicerades av påven Franciskus 2019 och blir idag av påven Leo utnämnd till ”kyrkolärare”.

    Det är inte män­ni­skor vi upphöjer när vi firar helgo­nen. I den första läsningen ur bibelns sista bok står de inför tronen och ropar med hög röst: “Fräls­ning­en finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet”. Inga har varit mera med­vetna om sina egna synder och svagheter än helgonen. Men de har “tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod”.

    Samtidigt har de inte “nöjt sig” med förlåtelsen. De fortsatte att söka. Därför fick de “trä­da in” i Guds helge­dom”, som vi sjöng i responsoriepsalmen. En annan psalm sjunger: “Saliga de som har sin styrka i Gud”. Så kan helgonen kort beskrivas: ’De har sin styrka i Gud’. De hade blivit Guds barn genom Faderns kärlek, som vi hörde i andra läsningen, men kunde inte låta bli att söka vidare. “Vi vet”, säger Johan­nes, att vi har löftet “att bli lika honom”. Deras längtan efter denna ”likhet” fick dem att ständigt söka vida­re.

    Helgonens hemlighet beskrivs och sammanfattas i Jesu Saligprisningar, som inleder Bergspredikan och beskriver livet i hans efterföljd. De beskriver hela den andliga vägen, från omvändelse och bot till fullkomlighet. Au­gustinus såg Saligprisningarna som en fullbordan av de andliga gåvor som Jesaja ha­de profeterat om (Jes 11:2) och som sakramentalt ges i konfirmationens sakrament. Dyg­derna är i grunden mottagna gåvor. Kraven är samtidigt nåd. Herren ställer krav på sina barn för att de skall växa i nåden.

    Helgonen ger oss hopp. Vi lever i en sekulär kultur, som har förlorat hoppet om att livet har ett mål, utöver det jordiska. Att tända ljus på de hädan­gång­nas gra­var är mänsk­ligt och hedervärt. Men hittar anförvanterna inte in i kyrkan stannar det i minnet av det förflutna. Utan hop­pet om något utöver det jordiska, går något avgörande förlorat, något som be­hövs för att inte det jordiska livet skall krympa och förminskas. Den vise säger att evig­heten är lagd i männi­skans bröst.

Ett paradoxalt tecken är vår tids martyrer. Och de är flera än nå­gonsin tidigare under kyr­kans his­to­ria. Martyrerna berövas sina liv, men blir ändå tecken, inte minst hop­pets tec-ken. De dör, men med en bön på läpparna, ofta för sina bödlar. Deras död vittnar om ett hopp som är starkare än våld och över­grepp, större än detta mänskliga liv mellan födelse och grav. Marty­rer­na var de helgon som kyrkan först började fira. Dagens hög­tid var från bör­jan en mar­tyrfest. Jesus talar om dem i Saligprisningarna: “Sali­ga är ni när man skym-far och förföljer er. Gläd er och jubla, er lön blir stor I himlen”

    En av kyrkans lära­re frågar: “Finns någon bland alla des­sa helgon, som inte gick över till himlen genom smär­­tor och be­drövelser i detta liv?” Helgonen visste att så­dant hörde till de jordiska vill­koren. Helgo­nen visste att detta liv är en prövning för att nå det hela och fulla livet. De suc­kade med hela skapelsen, men de visste att lidandet var “födslovån­dor”, som aposteln säger. Därför fick inte bedrö­vel­sen sista ordet.

    De lärde sig dessutom att skilja mellan olika slags bedrövel­se. De sörj­de inte längre över att förlora något världsligt eller fåfängligt. Men de sörjde över den egna synden och den egna ljumheten. När de prövades av mot­gång­ar och orättvisor klagade de inte, men bad om större ödmjukhet. De var “fattiga i anden”. Men då hände något i deras hjär­tan. Deras uppriktiga sorg över den eg­na ljum­he­ten gav dem gläd­je, en ny slags glädje. Jesus säger: “Sa­liga är de som sörjer, de skall bli trösta­de”. De hungrade och törsta­de efter rätt-färdig­he­ten och fann att själva hung­ern var hälsosam och gav dem kraft att själva vara barmhärti­ga och öva rättfärdighet.

Helgonen visar sig vara inte bara vägvisare och föredömen, utan framför allt hjälpa­re. Kyrkan säger att vi hör ihop med dem som nått målet. Pau­lus sä­ger att vi är en enda kropp, där de starka, helgonen, hjälper de sva­ga, vi som lever på jorden. De som kommit närmare Gud drar de andra med sig mot målet. Den apostel som fick lida mer än de flesta, aposteln Paulus, säger: “Allt som sker med mig, sker för er skull, för att nåden skall nå allt flera och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära”.

Med helgonens hjälp blir vår stund på jorden inte längre en parentes mellan födelse och död, utan en vandring mot ett mål med helgonen som hjälpare och vägvisare. Vi blir pilgri-mer som tillhör en “skara som ingen kan räkna”, på väg mot det himmelska målet. Redan här får vi glädja oss i gemen­skapen med den triumferande skaran inför den him­melska tronen, en fest­försam­ling som tillber Gud i en lovsång utan ände.

    Inför det offrade Lammet, närvarande på kyrkans altare i den heliga eukaristin, föregri­per vi slutmålet i hopp, lovsång och tillbed­jan.

    I slutbönen ber vi: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga”.

    Amen.