– Rom 7:18-25a Ps 119:66,68,76-77,93-94 Luk 12:54-59 –

Paulus beskriver sin inre kamp.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

Hans ord kan ge intryck av total maktlöshet, men Pau­lus är inte identisk med sitt onda. Syn­den är något främmande. ”Det är inte jag som handlar, utan synden som bor i mig”.

Med sitt förnuft ser han i sitt inre ”vad som är rätt”. Han är inte ett blint och hjälplöst offer, utlämnad åt känslokaos och förtvivlan.

Förmågan att se och bedöma har han fått genom Guds lag, som han har bejakat med sitt förnuft och som format hans samvete. ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag.”

Jesus kan fråga: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”  

Det är förmågan att handla som inte räcker. Med egen kraft är han inte i stånd att följa den inre moraliska kompassen. ”Viljan finns, men inte förmågan.” ”Jag arma människa”, klagar han. 

Men han slutar inte där. Han slutar i tacksägelse. ”Jag tackar Gud, ge­nom Jesus Kristus, vår Herre!”

Detta är det omvälvande. Han vittnar om nåden. Inte bara den nåd som förlåter synder. Nåden ger också kraft att göra det goda. Han är inte så hjälp­lös som hans klagan först ger intryck av. 

Också den benådade faller – igen och igen – men något nytt har kommit till. Den som fallit reser sig och fortsätter.  

Det är den upprättande kraften som vi tror på och blir alltmer bero­en­de av.

Vi får del av den kraften i den heliga eukaristin.

I ett annat brev säger aposteln: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.