2 Mos 17:8-13 Ps 121 2 Tim 3:14-4:2  Luk 18:1-8

Ständig bön

Alltid be? Vem kan det? Den ribban ligger väl ändå för högt? Men Jesus berättar sin liknelse för att lära sina lärjungar att alltid be och inte ge upp.

    Och vad skulle Jesus annars ha sagt: ’Det räcker att ni ber en gång om dagen, eller tre, eller fem gånger’ – om jag nu som predikant får tala som en dåre. Då hade lärjungarna kunnat dra slutsatsen att de däremellan hade fått leva på egen hand, utlämnade åt sig själva. Det är så avguderiet fungerar. Människor ber eller offrar för att hålla avgu­darna på gott humör, försäkra sig om deras hjälp, och för att däremellan få fortsätta livet efter eget huvud och utan ”stör­­ande inblandningar” från den gudomliga sidan.

    Bön är inte något vi gör, för att sedan kunna göra något annat. Bön är en påminnelse om att vi hela tiden lever under Guds beskydd och led­ning. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, säger apos­teln. Vi är lem­mar i hans kropp. Blodet pulserar utan avbrott. Stannar blodflödet i någon av kroppens lemmar så dör den lemmen. Bön är som att andas. Vi andas även när vi inte tänker på det. Augustinus liknar den ständiga bönen vid människans längtan.

    Uppmaningen till ständig bön vill få oss att se och upptäcka något. Människan kan inte existera en sekund utan Gud. När vi säger Amen i vår bön eller när vi går ut från mässan lämnar vi inte Gud. Det är därför klokt att dröja något i kyrkan efter mässans slut, för att påminna oss om att han är i oss och med oss. Han har ju tagit sin bo­ning i våra krop­par. När vi ber morgonbön, lång eller kort, är det för att hela da­gen ska levas i tro och lydnad, inför hans ögon. När vi kommer till afton­bönen och ser tillbaka på den gångna dagen, måste vi förmod­ligen be om förlåte­lse för att vi ofta har glömt ho­nom och fallit i synd, men framför allt tacka för att han aldrig övergav oss. Bön är att påminnas om det som gäller hela tiden.

    Benedictus upp­ma­nar bröderna att ”ofta” be. Då gäller det in­te de sju ge­mensamma bönerna i koret, utan korta personliga bö­ner. Ibland har de kallats bönepilar eller bönesuckar, som skjuts i väg i nöd eller av glädje. Inte långa och fram­för allt inte ord­rika, typ Jesusbönen. Gud vet redan vad vi behöver, men människan behöver vakna upp och bli medveten. Hon ber både om hjälp i nöd och tackar för allt gott. Ofta mås-te vi ju förebrå oss i efterhand varför vi sade den där dum­he­ten, eller inte såg den medmänniska som behövde min hjälp. Vi har åter fångats upp av kretsandet kring oss själva. Bönen, däremot, för oss ut i verklighe­ten. Den som ber ofta syn­dar mindre. Med nådens hjälp upptäcker vi de riskabla situationerna och blir mera vak­samma. 

    Ibland är det som för änkan i liknelsen, akut nöd. Profeten manar: ”Skaffa änkan rätt!” Änkan inför den likgiltige domaren är en bild för människan i nöd. Hon ger inte upp. Je­sus ställer den arroganta och kärlekslösa domaren i kontrast till sin him­melske Fader: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt?”

    Bön sker i tro, men den kräver uthållighet och en viss ordning. De som slutar be förlorar målet ur sikte. Ibland beror det på dålig undervisning. Jesus säger detta till sina lärjungar och de fick ständigt lä­ra om och lära på nytt. Men den som håller ut i bön får skydd mot vacklan, som kan sluta i vilsen bitterhet och otro. Jesus frågar i slutet av evangeliet: ”Skall Män­­ni­skosonen finna någon tro här på jorden när han kommer?” Den frågan kan också formuleras så: Skall Människosonen finna några bedjare på jorden när han kom­mer? Den som håller ut i bön, gör det inte förgäves. Bedjaren förvandlas. När Guds tid är inne går solen upp. Bed­jaren förstår att Gud är trofast. Att han är värd vår tillit och förtröstan. Att ingen­ting skall fattas den som håller ut i bön.

    Som katoliker kan vi inte låta bli att glädjas över ett särskilt privilegium. Den enskildes bön är alltid innesluten i och omsluten av Kyrkans bön. Kyrkan ber ständigt – dygnet runt – jorden runt. Som Mose på berget, stödd av sina bröder Aron och Hur. Me­dan Josua och de andra kämpade mot fienden Amalek och hans folk nere på slätten. En bild för den bedjan­de och den stridande Kyrkan. Mose är en förebild till Kristus, vår himmelske ö­verste­präst, som stän­digt vädjar för sitt folk inför Fadern. Han un­der­stöds av sin kyrkas präs­ter på jorden, som ”förlänger” det en gång framburna korsoffret, när de frambär detta offer på Kyr­kans altare. Detta eviga offers verkningar ”sprider sig” och rinner in i kyrkan och i alla hennes lem­mar. En stän­dig sam­ver­kan mellan huvud och lem­mar i Kristi kropp. ”Så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han lät sin hand sjunka, råd­de Amalek”. Om vi vore tillräckligt klar­synta skulle vi ock­så se sam­bandet mellan Kyr­kans bön och till­ståndet i världen. Om bönen tystna­de skulle värl­den rasa sam­man.

    Kyrkans bön koncentreras i den heliga eukaristin. I tro och uthållighet frambär hon det eviga korsoffret, förebådat i Mose lyftade händer på berget. ”När Moses händer blev tunga stod Aron och Hur på var sin sida och stödde hans armar, så att han kun-de hålla dem uppe tills solen gick ner.”

    Kyrkan lyfter upp det eviga off­ret mot fiendens onda anslag. Hon gör det i tro: ”Din död förkun­nar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” I hopp och förbidan om den slutliga bön­hörel­sen.

    Amen.