Amos 6:1a, 4-7 Ps 146:7-10 1Tim 6:11-16  Luk 16;19-31

Evangeliet om den rike mannen och Lasaros

Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är inte bara allvarligt, det rymmer också ett glädjande budskap. Dessutom är det vac­kert. Det har lämnat spår i konst och litteratur. Lasaros´ namn hör vi i ordet las­arett. Evange­liet om den rike mannen och Lasaros är en del vår kultur.

    Evangelisten Lukas målar upp en kontrast mellan den rike mannens lyx och den fattiges elände. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne, medan den fattige är nästan naken och inte kan värja sig för de halvvilda hundarna. Han kunde inte ens sitta. Evangelisten säger att han låg vid den rikes port. Inte ens resterna från den rike mannens bord får han att äta. Så dör de båda. Detta har de gemensamt. Men efter döden byter de roller. Den rike plågas i dödsriket, medan den fattige av änglarna förs till Abrahams sköte – den högsta lycka en jude kunde tänka sig. Bilden har följt med in i det kristna begravningsritua­let. När kistan bärs ut ur kyrkan vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds para­dis må äng­lar­na föra dig… må du med La­saros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”.  

    Vad är budskapet i detta evangelium? Ett första svar är självklart. Evangeliet vill öppna våra ögon så att vi ser de fattiga och bistår dem. Det är lätt att blun­da.

    Men evangeliet är inte bara en moralisk appell. Det märks i samtalet mellan den ri­ke mannen och Abraham. Den rike ber om lite vatten för att få lindring i sina plågor, men får som svar att han fick ut sitt goda medan han levde, liksom Lasaros fick sitt onda. Nu får Lasaros tröst medan den rike plågas. Det är kusligt, men rätt­vist.

    Svaret är slutgiltigt och går inte att överklaga. Det finns en klyfta mellan dödsriket och Abrahams skö­te som inte kan passeras. Människan är på väg till något slutgiltigt. Detta mitt eviga öde avgörs här i tiden. Det är endast här i tiden som människan kan omvända sig. Det är här i tiden som e­vigheten avgörs. ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.” 

Berättelsen går ytterligare ett steg. Den rike mannen ber att hans bröder ska var-nas, men får detta svar av Abraham: ”De har Mo­se och profeter­na. De kan lyssna till dem.” Men den rike tror sig veta bättre än Abraham: ”Nej, fa­der Ab­raham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Hans ar­gument avslöjar hur han tänker. Hon tror att det ovanliga och sen­satio­nel­la är starkare än Guds ord. Den rike mannen var inte bara blind för den fattige Lasaros, han var också döv för Mose och profe­terna. Han kunde myc­ket väl gå i synagogan och of­fent­ligt visa sin vördnad för Mose och profeterna. Men han hörde inte, åtminstone inte med hjärtats öra. En av profeterna, Amos, hörde vi i förs­ta läsningen. Han ropade ve över dem som hade det mak­ligt på sina soffor och drack vin ur stora skålar, men inte be­kymrade sig om fol­kets ska­da. Paulus kallar ”kärleken till pengar” för ”roten till allt ont”. Girighetens last gör oss döva för Guds ord. Oviljan att höra Guds ord gör oss blinda för de fattiga. Det är detta motsträviga hjärta som måste botas här i tiden, ty hjärtat tar människan med sig till andra sidan. Och då är det för sent att om­vända sig.

Jesus själv talar ofta om dem som kräver tecken. Han säger att de inte ska få nå­got an­nat tecken än Jona-tecknet, det tecken som är han själv och hans ord. När Jesus i Betania upp­väckte sin vän Lasaros ur graven var det förvisso många som kom till tro, men inte al­la. Andra fattade beslutet att röja både Jesus och Lasaros ur vägen. Redan kyrkofadern Origenes frågar sig om det inte är därför tiggaren i vår berättelse bär namnet Lasaros.

Skillnaden mellan tron och otron blir tydlig. Otron söker tecken och bevis, men bär på ett inre motstånd mot ”Mo­se och pro­feterna”, de tecken som Gud ger. En gång frågade man Jesus vad man skulle göra för att utföra Guds verk och han svarar:

”Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt.” Människan behö­ver inte fara upp till himlen eller ner i avgrunden för att hitta sanningen, säger aposteln. Ordet har kommit människan nä­ra – det vill säga trons ord, det som aposteln förkunnar.

Tron är just detta, att bejaka den sanning som Gud har uppenbarat och som hans heliga och apostoliska kyrka förkunnar. Män­ni­skan måste böja sig för den sanning som Gud har uppenbarat och som han själv är garant för. Den rike och hög­modige måste bli fattig för att ta emot trons gåva. För­nuftet får med sin vilja beja­ka den gudomliga san­ningen. Den ödmjuke får sina ögon öppnade både för san­ningen och för den fattige utanför sin dörr. Hon kan vittna med den rätta bekännelsen och dela med sig av den största rike­do­men. 

När människan blir stilla och vänder sitt öra till Guds ord, så upptäcker hon att Or­det inte bara är en sträng domare, utan en barmhärtig och livgivande kraft, som in-gjuts i hennes hjärta. Apos­teln säger att det är den helige Ande själv, som in­gjuter sin kär­lek i våra hjärtan, kär­leken både till Gud och till den fattige. Den ny­ska­par henne och vidgar hennes hjärta, så att hon kan löpa Guds buds väg i kärlekens out­säg­liga söt­ma. Så blir berättelsen om den rike man­nen och Lasaros ett glädjande bud­skap.

    Som gårdagens helgon den helige Vincentius säger: ”Kärleken står högre än alla regler. Allt måste vara inriktat mot kärleken. Hon är den verkliga härskarinnan. Vad hon bjuder måste vi göra”.  

Amen.