Am 8:4-7 Ps 113:1-2,4-8 1 Tim 2:1-8  Luk 16:1-13

Den som är trogen i det lilla…

”Den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort.” Det är inte svårt att förstå vad Jesus säger. Det går inte att spela dubbelt. Slarv med vardagsmoralen avslöjas förr eller senare. Sär­skilt gäller det dem som talar och handlar i kyrkans namn. De första krav som ställs på en präst eller biskop är att han är redlig. Teolo­giska och ”and­liga” meriter förlorar sitt värde om vederbörande inte är pålitlig. En försam­lingsledare, det är en biskop, skall, en­ligt Paulus, va­ra ”höjd över allt klan­der, nykter, be­härskad, anstän­dig, gästfri. Han får inte missbruka vin och inte va­ra hårdhänt utan skall vara försynt och fridsam och fri från penningbegär”.

    Vi vet att Benedictus ställer samma krav på klostrets förvaltare, dess ekonom. Han skall inte bara äga gudsfruktan. Han måste ha en ”mogen karaktär, vara nykter och mått­full i maten. Han får inte vara häftig, inte orättvis, inte trög eller slösaktig”. Ödmjukhet har inget vär­de, om han inte kan ge ett vänligt svar.

    Den som ärligt försöker, märker hur svårt det är med trohet i det lilla. Det kan räcka med lite slarv, lite oförsiktighet med orden, att inte vara närvarande i det man gör… Inte ens helgonen var felfria. ”Sju gånger kan den rättfärdige falla och resa sig igen”, säger Ordspråksboken. Men de gav inte upp. De förlorade inte sin rättfärdighet. Inte ens när allt stöd kändes långt borta. Moder Teresa av Calcutta saknade stöd i hjärtat under lång tid, men hon fortsat­te att törsta efter Gud, hon fortsatte att trösta och älska de fattigaste.

    Egentligen finns det bara en som var trogen i allt, människan Jesus Kristus. Därför kallar Paulus honom för den ende medlaren mellan Gud och människor. Hans mor Maria är fylld av hans nåd och deltar i hans förmedling.

    I andra läsningen upp­ma­nar oss Paulus att be för alla människor. Från första tid har kyrkan sett det som sin skyldighet att be för alla människor och inte minst för dem som har makten. I tider av förföljelse var det ingen enkel sak att be för förföljarna. Men i de äldsta doku­menten om kristen guds­tjänst ser vi hur kyr­kan alltid har bett, inte bara för svaga och nödlidande, utan också för maktha­varna. 

    En märklig uppgift, om vi tänker på den egna svagheten. Den troendes lilla bön sätts in för den­na världens mäktiga. Det lilla visar sig rymma något stort. I sin cen­tra­la guds­tjänst ber Kyrkan för den värld och det samhälle hon lever i. Hon gör det med sin star­kaste bön, Jesu Kristi eukaristiska offer. Den vita hostian och en liten mängd vin, Kristi kropp och blod, hålls upp, för att stärka de goda makterna och stå emot de onda. Det är Kyrkans trohet i det lilla. Detta lilla hindrar världen att gå under.

     Det började med ett värnlöst barn i en krubba. Det kulminerade på ett kors. Tron vet att korset har övervunnit världen. Förvandlingen fortsätter i de troendes bön, med källa och kulmen i Kyrkans eukaristi. Pauli uppmaning till bön rymmer trons bekän-nelse till den ende Guden, som ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”. Hans maning till bön återspeglar stor frimodighet.

     Där lär vi hur vi skall se på vår värld och våra medmänniskor. De är inte främ­ling­ar eller fien­der, även om de står långt från kristen tro och kanske be­kämpar den. De är medmänniskor, skapade av vår gemensamme Fader, återlösta av vår Herre Jesus Kristus. De som har makten, också en Pilatus, har ”från ovan” fått uppdra­get att för alla sina medborgare eftersträva det ge­mensam­ma bästa, fred, rätt­visa och religionsfrihet. Så ber kyrkan i långfredagens stora för­böner, men också i varje mässa, och hennes bön återspeglar hennes tro. Alla kristna är kal­lade att bidra till det­ta – inte minst om man lever i kloster. Staretsen Siluan sä­ger att munkens hu­vuduppgift är att be för he­la världen.

Kyrkan måste också tala profetiskt, även om det är svårt att höra när hon höjer rösten till försvar för de fattigas, flyktingars, de sva­gas och de oföd­das rättigheter. 

Ändå är kyrkans huvuduppgift inte den politiska. Det viktigaste gör kyrkan i euka­ristin. Kyr­kans bön vittnar om hennes tro, en tro som inte bara angår de troende. Hon vittnar om en Gud och om en förmedlare mellan Gud och människor! Det låter an­språksfullt och föga tolerant, men kyrkan skulle svika både Gud och män­niskor om hon re­ducerade sig till en religion bland andra. Det starkaste skälet till hen­nes frimo­diga budskap är det som aposteln själv anger. Den ende förmedlaren gav sig själv till lösen för alla. Han gav sitt liv för att lösa och befria alla människor från hennes fien­der, tomheten, splittringen och ångesten, synden, döden och djävulen.

Källan och kraften till de troendes vittnesbörd finns i den heliga eukaristin, som vitt-nar om honom som gav sig själv till ”lösen för alla”. ”Se, Guds lamm, som borttager världens synder”. I detta ”lilla” ser tron det stora. Kyrkan bär fram och info­gar hela världens nöd i Kristi lidande och offer, i hoppet om upp­ståndelsen och i vän­tan på hans återkomst i härlighet, då Gud skall bli allt och i alla.

Lovad vare Herren som har givit oss detta hopp.

Amen.