– 1 Tim 3:1-13 Ps 101:1-3,5-6 Luk 7:11-17 –

Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev hals­huggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas ”okuvliga vittnen för sanningen”.

Cyprianus skriver till två medkristna som under svåra hot stod fast vid sin bekän­nel­­se: ”Jag hälsar er, mina älskade bröder, och önskar att jag kunde få se era an­sik­ten. Hur saligt är inte det fängelse som förhärligats genom er närva­ro!”

Änkan i Nain fick sin son tillbaka. Alla fylldes av fruktan och prisade Gud. ”En stor profet har uppstått ibland oss. Gud har besökt sitt folk.”

Det är ett budskap särskilt till den som insett sitt totala beroende av Gud. Det som änkan personifierar. Det lär man sig inte på en gång, trots att man vet det i huvudet och läst det i böcker.

Det kan ta lång tid och mycket lidande innan vi förstår. Innan vi blir som änkan, blottställda och utblottade. Det är där vi lär oss vad bön är. När alla ord är förbrukade. När man inte längre är ”nyomvänd” och lätt blir högmodig, som aposteln sade i första läsningen.

Änkan får sin ende son tillbaka, bortom all beräkning och ansträngning, direkt ur Herrens ”medlidande”, han som kan säga: ”Gråt inte”.

Det är dit han vill föra oss. Det är där Gud till fullo besöker sitt folk.

Hoppet, den gudomliga gåvan, ges till den utblottade.