– Kol 1:9-14 Ps 98:1-6 Luk 5:1-11 –

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai.

Paulus påminner dem om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall ”fyllas av kunskap om Guds vilja, med all andlig vishet och in­sikt”.

Hur det går till ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Först får de en uppmaning: ”ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”. Så berättar Pet­rus att de har hållit på hela natten utan att få något, men så fortsätter han: ”Eftersom du säger det skall jag lägga ut näten”.

Petrus lyder i tro, och denna lydnad resulterar i en enorm fångs­t. Båtarna håller på att sjunka. Pet­rus faller ner i förskräckelse: ”Lämna mig, Her­re, jag är en syn­da­­­re”. Han får hö­ra: ”Var inte rädd. Härefter skall du fånga människor”. De läm­­­nar allt och följer honom.  

Vi vet att samma underverk upprepas efter uppståndelsen och nu med större insikt. Petrus vet, som Paulus uttrycker det, att han blivit friköpt och fått förlåtel­se för sina synder.

Fortsättningen fördjupar insikten om det tota­la beroen­det av Herrens kärlek.

På ödmjukhetens tolfte steg (Benedictus Regel) säger brodern: ”Herre, jag är icke värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”.

När brodern ser sig som den lägste och ringaste av alla får den första kärleken nytt liv och kunskapen om Gud vä­xer till.

Brodern får del av ”den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruk­tan’ och han förs in i den älskade Sonens rike”.

Vi firar det i varje eukaristi.