Syr 3:17-18, 20, 28-29 Ps 68:4,5ac,6,7ab,10-11 Heb 12:18-19, 22-24a Luk 14:1,7-14

Den förunderliga ödmjukheten

Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur når hon målet?

    Svaret på dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått och erfarit att öd­mjukhet är vägen till lycka, frid och glädje. De hade förstått löftet: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”.

    Då är det inte underligt att djävulen gör allt han kan för att förvrida och vanställa in­nebörden av detta ord. Trots att han själv inte begriper ödmjukhetens hemliga kraft fruktar han ingen varelse så mycket som den ödmjuke. Han är ju själv genom­syrad av dess mot­sats, hög­mo­det. Och den högmodige är helt blind för ödmjukhetens hemlighet.

    Också vi har svårt att klargöra vad ödmjukhet är. När man skall tala om ödmjukhet glider den oss ur händerna, som en ål. Ett första steg är att be om klarsyn: ’Visa oss, Herre, öd­mjukhetens väg’. Det utesluter inte att eftertan­ken har hjälp av att upptäcka vrångbilderna, dikena på bå­da si­dor om ödmjukhetens smala väg. En blick på helgonen visar att det finns en väg. Hel­go­nen var öd­mjuka, men rakt inte bleka och räddhågade. De var frimodiga och star­­ka. De varken förminskade sig eller förhävde sig. Öd­mjuk­­he­ten gjorde dem förvisso mju­ka och saktmodiga, men absolut inte veka. Snarare var de oböjliga som stål. De hade en för­måga att anpassa sig till olika situationer, men inte av slug beräk­ning. ”Öd­mjuka” gester och bugningar gör ingen människa ödmjuk.

    Jesus talar om måltiden i Guds rike. Och till den kommer bara de ödmjuka. De som tror sig förtjäna tillträde hänvisas till sista plat­sen, om ens det. Den ödmjuke får höra: ”Käre vän, flyt­ta dig högre upp”. Det är vad prästen säger i bikt­stolen till den botfärdige som bekänt sin synd. Sam­ma mönster upprepas i den heliga mässan. Den troen­de säger: ”Herre, jag är in­te värdig att du går in under mitt tak.” Den som menar vad han säger, och inte bär på allvarliga obekända synder, går värdigt fram till den heliga kommunionens upphöjelse.

    Öd­mjukhet har med sanningen att gö­ra, sanningen om männi­skan och hennes plats i tillvaron. Där Gud försvinner och människan tror sig vara livets herre, där blir ödmjukhet något obegrip­ligt. Eller också fram­står den som slavmoral. Möjligen kan den användas som varning till den som gör sig bred. Vi kan höra det i politiken, när någon uppmanar en annan till större ödmjukhet.

    När Gud är avskaffad trampas de svaga ner. Men den ”star­­ka” männi­skan är innerst inne själv både svag och rädd. Medan den ödmjuke inte är rädd för någonting, inte ens för sig själv, efter­som hon förtröstar på Gud. Hon vet att hon själv bara är stoft. Det är grunden för hennes ödmjukhet.

    Ödmjukhet är inte vilken dygd som helst. Den helige Benedictus har kallats ”ödmjukhetens lärare” (doctor humilitatis). Han lägger ödmjukheten som grund för hela livet. Det är på den vägen människan finner frid och glädje. Cassianus säger att ”enkel­het och öd­mjuk­het” är grunden för människans hela andliga liv. ”På den grunden kan hu­set ald­rig störta. Varken lidelser, förföljelse eller någon storm­vind från fienden kan slå ner det.” Ödmjukhet är det starkaste vapnet mot för­tviv­lan, den murk­na vällusten att döma ut sig själv som ett hopplöst fall (Tomas Merton). Men ingen kan förtvivla utan att först avvisa den hjälp som finns. Den öd­mjuke inser sin belä­genhet och söker hjälpen. Den öd­mju­ke misströstar aldrig om Guds barmhärtighet. Det är det som fyller hans svaghet med kraft. ”Her­ren ger mig ny kraft”, sjung­er vi i herdepsalmen. ”Med Guds hjälp stormar jag över val­len,” sjunger en annan psalm. ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”, säger a­pos­­teln. ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”, sjunger jungfru Maria.

    Den högmodige vill inte vara beroende och ta emot hjälp. Det var så eländet bör­jade. Den högmodige vill vara ”som den Högste”. Detta djävulska gift har tyvärr infekterat alla människor. Men i stället för att döma oss, gjorde Gud sig själv ödmjuk. Ödmjukhet är Gudomens prydnad, säger Isak Syriern. ”Gud visste att högmodet var uppho­vet och ur­sprung­et till alla laster. Därför ville han bota högmodet genom dess motsats: vad som hade fallit genom högmod, skul­le återuppstå genom ödmjukhet” (Cassia­nus). När det gudomliga Ordet blev människa iklädde det sig ödmjukheten. Genom ödmjuk­het sög han giftet ur högmodet och berövade det dess kraft. Han öd-mjuka­de sig ända till döden och blev upphöjd på tredje dagen. Det öppnar en smal, men fullt framkomlig väg till allt större frihet och allt stör­re gläd­je. Det är det his­nande och märkliga – ödmjukheten är svaret på alla livets och sjä­lens stora problem (Merton). Den som har funnit ödmjukhe­ten har besegrat sina fien­der. Demonerna flyr den ödmjuke (Starets Siluan).

    Ödmjukhet är vägen, vägen i Kristi efterföljelse. Barnet, den botfärdige och den uppriktige förstår det. Den ödmjuke hittar spåret och därmed svaret på sitt eget livs mysterium. Till slut är det hans viktigaste bön: ’Herre, ge mig del av din ödmjukhet!’ Den ödmjuke skall bli upphöjd. Det har Jesus lovat och han ljuger inte. Den ödmjuke blir upphöjd till ”Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem”, som vi hörde i andra läsningen.

    Det är vad som sker när vi firar den heliga eukaristin. Den ödmjuke ser att vi ”står inför mångtusen­de änglar, inför en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i him­len; vi står inför Gud och inför Jesus, förmed­laren av ett nytt förbund”.

    Vi står där för att få del av Jesu Kris­ti ödmjukhet.

    Amen.