Kortpredikan S. Augustinus, biskop och kyrkolärare

1 Thess 3:7-13 Ps 90:3-4,12-14,17 Matt 24:42-51

Augustinus hade genom­skå­dat manikeismens spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av liturgins skönhet. Han var omgiven av kristna vän­ner, vars red­barhet och ärlighet han beundrade och avundades. Men det avgöran­de fat­tades.

Han gråter över sitt elände. Det är då han hör en barnröst ropa: ”Tag och läs! Tag och läs!” Han tar det som ett rop från Gud och slår upp bibeln och ser sitt hittillsvarande liv beskrivet: ”otukt, orgier och festan­de”, följt av den avgörande maningen: ”Ikläd er herren Jesus Kris­tus, och ha inte så mycket omsorg om det jordis­ka att begären väcks”.

Också skrifterna hade talat om visheten som en väg att närma sig Gud. Den nådde långt, men inte ända fram. ”Då beslöt Gud att genom dår­ska­pen i för­kunnelsen rädda dem som tror.”

Det var Guds ord som avgjorde och fullbordade Augustinus om­vändel­se. Det ordet kan bara tas emot i tro.

Augustinus slutar inte att tänka, men ställer hela sin genialitet i Guds och kyr­kans tjänst. I ljuset av den tro han fått. ”Jag tror för att förstå”.

Ljuset fanns redan i honom, men han kunde inte själv nå det. Därför be­höv­des en medlare, Jesus Kristus, som är vä­gen, sanningen och livet.

Augustinus´ omvändelse vittnar både för den orolige, den vankelmo­di­ge och den tröge.

Människan måste ta steget, bryta med det destruktiva, men det av­gör­ande är tron på det Ord som kallar.

Augustinus beskriver det: ”Du var hos mig, men jag var inte hos dig. Du kallade mig, du ropade, och genombröt min dövhet, du strå­la­de, du skim­rade och sking­­ra­de min blindhet.”