Kortpredikan S. Monica, S. Augustinus mor, minne

– 1 Thess 2:9-13  Ps 139:7-12ab Matt 23:27-32 –

Kyrkan kommer ihåg Augustinus mor Monika, hon som länge fick be för sin vilsegångne son. Själv menade Augustinus att Monicas för­böner spelade en avgörande roll för hans om­vändelse.

Kyrkan ber denna dag: ”Gud, de sörj­andes trösta­re, du tog emot den heliga Monicas tå­rar som en förbön för hennes son…”.

När Monica är på väg att dö och hennes söner sör­jer över att hon in­te får begravas i sitt hemland, fö­re­brår hon dem: ”Lägg min kropp var som helst. Det enda jag ber er om är att ni minns mig vid Her­rens altare.”

Altaret är förbönens källa. Det eukaristiska offret är en för­bön, den starkaste av alla.

Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike. 

Det avgörande var att de tog emot hans predikan inte som ”män­ni­sko­ord” utan som ”Guds ord”.

Jesu ve-rop över de skriftlärda gäller den bristande överensstämmel­sen mel­lan det yttre och det inre. ”Ni visar upp ett rättfärdigt yttre för män­­niskorna, me­dan ert inre är fyllt av hyckleri och orätt-färdig­het”.

Alla tar avstånd från hyckleri. Ingen vill kallas hycklare.

Men det är lätt att sänka den moraliska trösk­eln. Ibland just med motiveringen att man inte vill vara hycklare.

Abortfrågan i vårt land är kanske det tydligaste exemplet. Majoriteten menar att det inte finns något problem.

Men för dem som är bundna av sam­vetet, upplyst och format av Guds och kyrkans bud, är det omöjligt att sänka tröskeln.

Det gör människan alltmer beroende av Guds ord och av nåden.

Därför tuggar vi i oss Guds ord och ber den heliga eukaristin.