– Dom 9:6-15 Ps 21:2-7 Matt 20:1-16 –
Den helige Bernhard är en av kyrkans stora lärare och kyrkoförnyare. Det har sagts att han bar hela 1100-talet på sina axlar. Under hans ledning grundade Clairvaux 68 kloster, bland annat i Alvastra och Nydala, Varnhem och Roma.
Hans umgänge med den heliga skrift är hisnande, hans bilder och uttryck sensuella och drastiska, vackra och välsmakande. Likt profeten Hesekiel såg han hur Herrens härlighet uppfyllde templet, den heliga Kyrkan.
Bernhard säger: ”Kristus dog, och förtjänar därför vår kärlek. Anden berör oss, och uppväcker så vår kärlek. Den ene visar oss sin stora kärlek, den andre skänker den.” Det är teologi (läran om Gud).
Men han känner också människan: ”Ingen kan göra Gud till sin fiende, utan att också bli sin egen fiende.” Människan som Guds avbild bekräftar den uppenbarade tron. Det är antropologi (läran om människan).
Lika intensivt som Bernhard varnar för eviga straff, lika intensivt lockar han bröderna att gå den fullkomliga kärlekens väg. Människan skall inte älska Gud som en slav, av fruktan för straff. Inte heller för Guds gåvors skull, utan för Guds egen skull. Det är soteriologi (läran om hur människan blir frälst och helig).
Martin Luther och många evangeliska förkunnare läste och citerade gärna Bernhard. De kände igen nådens budskap i hans förkunnelse. Dock hade de svårare att på allvar bekräfta att denna nåd når sin fullbordan först genom människans svar.
Den helige Bernhard öste ur Guds ords källa både i Gamla och Nya Testamentet. Vi firar dess sakramentala fullbordan i den heliga eukaristin för att ”bli brinnande i anden” (kollektbönen).
