2 Mos 33:7-11;34:5b-9,28 Ps 103:6-13 Matt 13:36-43

Den helige Olav var kung och krigare, men när han stupat vid Stiklastad år 1030 uppfattades han snart som martyr. En rad märkliga under bekräftade att hans blod inte hade utgjutits förgä­ves.

Inget annat helgon, förutom Maria, är så ofta avbildat i svenska kyrkor som den helige Olav. Nidaros, dit hans kropp för­des, blev Nordens främsta vallfartsort. Vi har S:t Olofs kyrka inte långt från Mariavall.

För att Israels folk skulle få ljus och vägledning hade Mose inrät-tat ett särskilt tält ett stycke utanför lägret. Han kallade det ”up-penbarelsetäl­tet”. Där hämtade Mose kunskap om Guds vilja och kun­de ge vägledning åt dem som behövde råd.

Det står att Herren ”talade med Mose ansikte mot ansikte”, trots att ing­en människa kan göra det utan att dö. Läser vi det bok-stavligt låter det motsägelsefullt. Kyrkofäderna säger att det som verkar motsägelsefullt pekar djupare och vidare.

Mose får insikt både om Guds barmhärtighet och mildhet, samtidigt som han får höra att synden inte lämnas ostraf­fad.

Allt pekar mot Golgota där Jesus själv tar på sig straffet och försonar allt. Det står att Mose återvände till lägret, men att Josua, Mo­se tjänare, ”inte läm­­­nade tältet”. Josuas namn är detsamma som Jesu namn, vilket betyder den som frälser.

Jesus är vår Överstepräst som för evigt vädjar för oss i det himmelska tabernaklet. Redan Mose visste det när han återvänt från uppenbarelsetäl­tet: ”du vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och ta oss till din arvedel”.

Vi ber om det i varje eukaristi.