1 Mos 18:20-32 Ps 138:1.3,6-8 Kol 2:12-14 Luk 11:1-13

Påträngande bön

I dagens evangelium ger oss Herren en enkel böneskola, i två delar. Först lär han sina lärjungar Fader vår och sedan be­rättar han en histo­ria. Först lägger han en formu­le­rad bön i lärjungarnas mun. Sedan lär han dem att be uthål­ligt och påträng­an­de.

    Till en början är människan som ett litet barn. Hon lär sig tala ge­nom att säga efter mamma, som lägger ord i barnets mun. Nu är det kyrkan, vår andliga moder, som lär oss vårt e­gent­liga modersmål, bönen. Människan får ord lagda i sin mun, även om hon inte omedelbart förstår de­ras innebörd. Hon behöver inte var­je gång fundera ut hur hon skall formulera sig.

Fader vår, Var hälsad Maria, morgon- och af­ton­bön, bordsbön, Angelus-bönen, Rosenkransen, bön i olika situationer, till exempel innan man kör i väg med bilen eller står inför en uppgift. Bene­dictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön att han skall fullborda det”. Jesus­bönen: ”Herre, Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.” Den heliga Birgittas bön: ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att gå den” eller den bön som inleder varje tidebön: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre skyn­da till min hjälp”. Psaltaren rymmer ett förråd av sådana böner, som kan bli personlig bön i olika situationer. Den kloke skaffar sig ett förråd av sådana böner.

Den viktigaste bönen har Herren själv lärt oss, ”Fader vår”. Den innehåller allt nödvändigt, allt för livet och allt om tron. Den som ber ”Fader vår” i tro, lyfts upp ur slavens för­ned­ring och görs till Faderns son eller dotter, och dessutom i kyrkans gemenskap. Vi säger ju ”Fader vår”, inte ’Fader min’. – ”Låt ditt namn bli helgat” – Guds namn har uppenbarats genom Sonen. Hans namn, Herren, är det namn i vilket alla knän en gång skall böja sig. Det fortsätter i vördnaden för allt som är heligt. – ”Låt ditt rike komma” – det är bönen om Anden, den Ande som ger rättfärdighet, glädje och frid i hjärtat, Guds rike i hjärtat. – ”Ske din vilja” – det är efterföljelsen av Jesus, överlåtelsen åt Guds vilja. – ”Ge oss idag vårt dagliga bröd” – det är bön för allt vi behöver: mat, hälsa, fred, rättvisa, gemenskap, men inte bara för krop­pen. Också själen behöver bröd, Guds Ords bröd och det eukaristiska brödet. – ”Förlåt oss våra skulder” – dagli­gen faller också den rättfärdige i synd. Dagligen reses han upp av för­låtelsen och påminns om sin skyldighet att förlåta sin nästa med samma generosi­tet han själv lever av. – ”In­led oss inte i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo” – utan bön är vi utlämnade åt den egna svagheten. Till vårt sista andetag behöver vi be, för att bestå också i den svåraste prövningen, frestelsen att avfalla från tron.

Sedan berättar Jesus en historia. En man får gäster, men skafferiet är tomt. I Orienten är det synd och skam att inte visa gästfrihet. I sin nöd går han därför till grannen och ber om hjälp. Grannen har redan gått till sängs och vill inte alls bli störd. Han har barnen hos sig i sängen. Men den andres påträngande envis­het gör att han ändå ger honom vad han behöver. Med samma envishet vill Jesus att vi skall be till vår himmelske Fader. ”Ni som ropar till Herren, ge er ingen ro! Och ge honom ingen ro,” säger profeten. Vi är ju Guds barn. Vi är lika beroende av honom som det lilla barnet av sina föräldrar. Och föräldrarna har sin glädje i att ge barnet vad det behöver. Vilket inte betyder att barnet får allt det pekar på. Men också när bar­nets önskan avvisas, så sker det för barnets bästa. Ofta får det något annat i stäl­let.

Bönen är en mätare på människans inre tillstånd. Den som slutar be, har vänt sig till annat. Vi vet det om vi tänker efter. När vi hamnat på avvägar, när hjärtat ockupe­ras av begär eller ilska, av uppgivenhet eller leda, då har vi slutat be, kanske utan att vi märkte det. Och när bönen tystnar, då går vi in i det dödsrike där ingen lovsång finns. Medan den som ber är oåtkomlig för de onda tankarna.

Den enkla frågan i varje nöd är: har jag talat med Gud om saken? Det är märkligt hur lätt lärjungen lockas bort från bönen. Bönen håller oss kvar i verkligheten.

    Vågar vi tro att bönen gör skillnad? Bön och bönhörelse är ett his­nande mys­­terium. Johannes Cassia­nus förenklar det till en barnsligt enkel fråga: ”Kan vi åtminstone inte vara lite på­trängan­de?” Tron på bönhörelse är inte främst en fråga för tanken, utan för praktiken. En ökenfader säger: ”Herren vill låta sig övertalas av oss ge­nom sådan bön.”

Det högsta och mest ofattbara möter i det enklaste. Bönens och bönhörelsens obegripliga mysterium är samtidigt det enklaste av allt. Med lite god vilja kan lärjung-en åtminstone vara lite envis. När människan harmas, oro­as eller förlamas av värl­dens larm och syn­der blir bönen samtidigt hennes skydd. När du själv har förlorat mo­­det – sucka inte, älta inte. Bed! När tan­kar­ och bekymmer för vilse, när hjärtat är trögt eller känns tungt som sten. Bed! Uthålligt. Påträngande. Ofta.

”Vi bör veta”, säger den helige Benedictus, ”att vi inte blir bönhörda på grund av våra många ord utan genom hjärtats renhet och förkrosselsens tå­rar.” Men, säger Cassianus, också den som saknar både renhet och för­krosselse kan vara lite på­trängande. På botten av sitt elände, när alla fromma ord känns främmande, blir bönen enkel och verklig. Den bönen uppehåller världen. Där skymtar ljuset fram.

När bedjaren ser sig om, upp­täcker hon att också bönen är ett verk av nåden. Bönen är ett praktiskt gudsbevis. Ingen kan be en enda bön utan nådens hjälp.

Som Bene­dictus i sin regel låter Herren säga: ”Innan ni ropar till mig, skall jag sä-ga till er: ’Se, här är jag’”.

I sin godhet visar oss Herren livets väg. Också när han manar till uthållig och på­träng­ande bön.

Amen.