– 2 Kor 4:7-15 Ps 126 Matt 20:20-28 –
Jakob och Johannes vet ännu inte att de har sin skatt i lerkärl. De känner ännu inte sin svaghet och sitt totala beroende av nåden.
Det inre motståndet tror många är borta när de tar sina första steg på efterföljelsens väg, kanske när de avlade sina löften. Som när Jakob och Johannes svarar på frågan om de kan dricka bägaren: ”Ja, det kan vi”.
Men mycket återstår. Ändå bejakar Jesus deras beredskap att dricka lidandets bägare. Han tar emot deras föresats, trots att den ännu var utan insikt, oerfaren och högmodig.
”Den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.” Vi vet det teoretiskt, men det tar tid innan lärjungen förstår det i hjärtat. Det tar tid att bli ödmjuk.
Chrysostomos utlägger Jesu svar så: ’Ni talar om ära och segerkransar, jag talar om kamp och svett’.
När insikten om den egna svagheten växer och vi i stället frestas av uppgivenhet, behöver frimodigheten få stöd.
När de två Sebedaiossönerna bejakar Jesu fråga om de kan gå denna väg, så börjar han inte med att tala om den våldsamma döden, utan om att dricka den bägare som han skall dricka. Han för dem långsamt närmare sig själv.
Aposteln Paulus ord beskriver denna situation och förmedlar därmed kraft och frimodighet: ”Rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”
Kallelsen till helighet är oerhörd: ”Jesu liv skall bli synligt i min kropp”. Men det är ofta något mycket enkelt och litet. Ett leende, ett vänligt ord, en tjänst, ett steg till…
”Allt sker för er skull” säger aposteln till de troende, ”för att nåden skall nå allt fler och väcka en överflödande tacksamhet till Guds ära”.
”Rådvill, men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad.”
